Kris och katastrof då och nu del 2: den stora depressionen
Så då var det tid för numer två i serien om likheterna mellan dagens kris och 30-tals depressionen. Denna gång så är det den stora depressionen som står på agendan. Det som är ”skönt” med den krisen är att den redan är över :P. Som en liten brasklapp så kan ju nämnas att det råder stor osämja om vad som egentligen orsakade den kollaps i ekonomin som skedde men ska ge min bild av de hela. Så vad var det som hände?
De flesta känner nog till att det man ser som startskottet för den ekonomiska nedgången vad den så kallade svarta torsdagen, som i sig var en ganska intressant händelse, och att depressionen inte var slut förens 1941 i och med att USA börja kriga under andra världskriget. Det är faktiskt en halvsanning. Det många glömmer bort är att mellan 1933 och 1937 så var det en i huvudsaklig ekonomisk uppgång i världen, USA inräknat, och att det inträffade en kraftfull ekonomisk krasch 1937 med en minskning i den amerikanska industriproduktionen med ca 40 %. Hur kommer det sig?
För att kunna förklara hur allt gick till så måste vi gå tillbacka till 1914. Det var mycket som gick snett 1914, inte bara de som de flesta tänker på nämligen första världskriget utan det var det var avslut på en av de mest fantastiska epoker i den (europeisk) ekonomiska historian. Det som garanterat fick sitt slut 1914 vad de värderingar som hade funnits under 1800-talet. Den maktbalans som fanns och garanterade fred och säkerhet, guldmyntfoten som garanterade ekonomisk stabilitet och den liberala staten med den fria marknaden. Skulle vilja gå in mer på detta område men det får vänta till ett senare inlägg, under tiden så rekommenderar jag att den som orkar och har kunskaperna läser Karl Polanyis ”Den stora omdaningen” (en fantastisk bok). Det som jag kommer koncentrera mig på i detta fall är sammanbrottet av guldmyntfoten, den delen som gjorde att valutariskerna mellan länderna i stort sätt minskade till noll. När guldmyntfoten brakade samman så ökade valutafluktuationerna dramatiskt vilket ledde till att man ”offrade” den fria marknaden genom att införa handelshinder av olika slag i ett försök att upprätthålla valutakurserna. Det låter inte så dramatiskt men det är det i det här fallet för det innebar dels att de ekonomiska aktiviteterna minskade och spekulationen ökade (återkommer till detta strax).
Efter att ha etablerat det första problemet så går jag nu på det andra och nu är årtalet 1920. Det är början på det decennium som vi kallar för det glada 20-talet. Det skedde en fantastisk ökning i människors förtroende och konsumtionsförmåga. Det konsumerades vitt och brett, kulturen frodades och det kunde inte bli bättre. Detta var framförallt ett amerikanskt fenomen. Problemet fanns inte där till en början men de viste inte vilken väg de hade slagit in på, den väg som oundvikligen skulle leda dem till den stora depressionen. Den konsumtionsökning som hade inletts motsvarande nämligen inte den produktivitetsökning som krävdes för att hålla igång hela maskineriet vilket ledde till att man lånade pengar till konsumtion, det mest slående exemplet är Ivar Kreuger som hade lånat ca 800000000 sek av riksbanken när han sköt sig i paris (ca 25 % av Sveriges BNP vid det här tiden). Det lånades inte enbart för att konsumera utan även för att spekulera, ser inte spekulation i sig som ett problem utan när det blir allt för omfattande och dessutom på lånade pengar så blir det ett problem, som ledde till en övertro på aktiemarknaden som steg dramatiskt under framförallt det sena 20-talet och vart övervärderad. En korrektion av dessa obalanser i ekonomin var oundviklig.
Vad hände sen då? Hur kommer det sig att de kom en till kris 1937? Där har vi en brännande fråga där vi är nu. Som de flesta som var vakna under samhällskunskapen i skolan känner till så kom en filur vid namn John Maynard Keynes med svaret på hur man skulle lösa problemet, han var för övrigt inte ensam om dessa tankar utan de var ganska många världen över som hade liknande tankar men han presenterade dessa snyggast. Keynes menade att regeringarna skulle låna för att öka den offentliga konsumtionen för att på så sätt få igång ekonomin igen. Problemet med detta är att de löser inte problemet med obalanserna i ekonomin. Då obalanserna i ekonomin var så pass stora och vi lever i en ekonomi med trögrörliga priser (skriv en kommentarer om jag ska förklara vidare) så tar det tid om ekonomin ska balansera ut sig. Detta tog inte Keynes hänsyn till så jag måste säga, om jag tillåts citera min far, att Keynes hade fel på ett intressant sätt. Ja regeringarna världen över skulle ökat den offentliga konsumtionen men det som de gjorde var att blåsa upp en ny bubbla som sprack 1937 då ekonomin inte hade balanserat ut sig. Med andra ord så hade man inte löst problemet.
Så nu är det bara ett inlägg kvar för att knyta ihop säcken.
De flesta känner nog till att det man ser som startskottet för den ekonomiska nedgången vad den så kallade svarta torsdagen, som i sig var en ganska intressant händelse, och att depressionen inte var slut förens 1941 i och med att USA börja kriga under andra världskriget. Det är faktiskt en halvsanning. Det många glömmer bort är att mellan 1933 och 1937 så var det en i huvudsaklig ekonomisk uppgång i världen, USA inräknat, och att det inträffade en kraftfull ekonomisk krasch 1937 med en minskning i den amerikanska industriproduktionen med ca 40 %. Hur kommer det sig?
För att kunna förklara hur allt gick till så måste vi gå tillbacka till 1914. Det var mycket som gick snett 1914, inte bara de som de flesta tänker på nämligen första världskriget utan det var det var avslut på en av de mest fantastiska epoker i den (europeisk) ekonomiska historian. Det som garanterat fick sitt slut 1914 vad de värderingar som hade funnits under 1800-talet. Den maktbalans som fanns och garanterade fred och säkerhet, guldmyntfoten som garanterade ekonomisk stabilitet och den liberala staten med den fria marknaden. Skulle vilja gå in mer på detta område men det får vänta till ett senare inlägg, under tiden så rekommenderar jag att den som orkar och har kunskaperna läser Karl Polanyis ”Den stora omdaningen” (en fantastisk bok). Det som jag kommer koncentrera mig på i detta fall är sammanbrottet av guldmyntfoten, den delen som gjorde att valutariskerna mellan länderna i stort sätt minskade till noll. När guldmyntfoten brakade samman så ökade valutafluktuationerna dramatiskt vilket ledde till att man ”offrade” den fria marknaden genom att införa handelshinder av olika slag i ett försök att upprätthålla valutakurserna. Det låter inte så dramatiskt men det är det i det här fallet för det innebar dels att de ekonomiska aktiviteterna minskade och spekulationen ökade (återkommer till detta strax).
Efter att ha etablerat det första problemet så går jag nu på det andra och nu är årtalet 1920. Det är början på det decennium som vi kallar för det glada 20-talet. Det skedde en fantastisk ökning i människors förtroende och konsumtionsförmåga. Det konsumerades vitt och brett, kulturen frodades och det kunde inte bli bättre. Detta var framförallt ett amerikanskt fenomen. Problemet fanns inte där till en början men de viste inte vilken väg de hade slagit in på, den väg som oundvikligen skulle leda dem till den stora depressionen. Den konsumtionsökning som hade inletts motsvarande nämligen inte den produktivitetsökning som krävdes för att hålla igång hela maskineriet vilket ledde till att man lånade pengar till konsumtion, det mest slående exemplet är Ivar Kreuger som hade lånat ca 800000000 sek av riksbanken när han sköt sig i paris (ca 25 % av Sveriges BNP vid det här tiden). Det lånades inte enbart för att konsumera utan även för att spekulera, ser inte spekulation i sig som ett problem utan när det blir allt för omfattande och dessutom på lånade pengar så blir det ett problem, som ledde till en övertro på aktiemarknaden som steg dramatiskt under framförallt det sena 20-talet och vart övervärderad. En korrektion av dessa obalanser i ekonomin var oundviklig.
Vad hände sen då? Hur kommer det sig att de kom en till kris 1937? Där har vi en brännande fråga där vi är nu. Som de flesta som var vakna under samhällskunskapen i skolan känner till så kom en filur vid namn John Maynard Keynes med svaret på hur man skulle lösa problemet, han var för övrigt inte ensam om dessa tankar utan de var ganska många världen över som hade liknande tankar men han presenterade dessa snyggast. Keynes menade att regeringarna skulle låna för att öka den offentliga konsumtionen för att på så sätt få igång ekonomin igen. Problemet med detta är att de löser inte problemet med obalanserna i ekonomin. Då obalanserna i ekonomin var så pass stora och vi lever i en ekonomi med trögrörliga priser (skriv en kommentarer om jag ska förklara vidare) så tar det tid om ekonomin ska balansera ut sig. Detta tog inte Keynes hänsyn till så jag måste säga, om jag tillåts citera min far, att Keynes hade fel på ett intressant sätt. Ja regeringarna världen över skulle ökat den offentliga konsumtionen men det som de gjorde var att blåsa upp en ny bubbla som sprack 1937 då ekonomin inte hade balanserat ut sig. Med andra ord så hade man inte löst problemet.
Så nu är det bara ett inlägg kvar för att knyta ihop säcken.
Kommentarer
Trackback
