Den evolutionära ekonomin

Nu är det månader sedan jag skrev något sedan sist, kan bara säga att jag har haft mycket att göra och desto mer att tänka på. Jag vet inte om jag har nämnt det tidigare men jag har under hösten vilket i huvudsak har varit intressant, inte bara filosofi som ämne utan även det att jag har fått mina tankar satta på prov (har dock inte ändrat på dem i så stor utsträckning, är fortfarande en kapitalistkramare). En av anledningarna till att jag valde att läsa filosofi var att jag ville läsa politisk filosofi. Då jag är förhållandevis bekant med liberala tänkare så ville jag läsa en kurs som var nyanserad och kunde ge en bred bild av ämnet – så blev det inte. Tyvärr så var det lite som att hoppa ur askan in i elden, från att i huvudsak ha läst liberala tänkare inom Nationalekonomin så blev det till att läsa socialistiska tänkare på Filosofin (självklart med nedslag i Platon, Hobbes och Rousseau). Nu ska jag inte klaga allt för mycket (fick ju tillfälle att testa mina tankar) men det var framförallt ett ämne som min lärare återkom till, nämligen det om egoism.

 

Det har nog inte undgått så många samhällsintresserade att det finns ett grundantagande om mänskligt handlade som bland annat återkommer bland nationalekonomer (långt ifrån alla dock) som populärt kallas för ”Homo economicus” eller ”economic man”. För att förenkla det hela handlar det om en person som är fullt informerad (besitter all relevant kunskap) och att denne är en nyttomaximerande rationell egoist, för att inte glömma bort kalt kalkylerande. ”Economic man”-antagandet har åkt på en hel del kritik genom åren, men det jag tänker skriva om här är huruvida vi är egoister eller inte. Egoister finns faktiskt runt om i djurriket, ta till exempel spindlar eller tigrar, men de har inte producerat byggnader eller samhällen – för det krävs det nämligen samarbete. För att komma runt det att egoister inte kan samarbeta (men människor kan det, alldeles uppenbarligen) så har egoist-tanken modifierats i ”economic man” så att vi är rationella egoister. Vi kan rationellt ”räkna” ut att det är bättre för oss som enskilda personer om vi alla samarbetar, detta kräver dock (som jag ska försöka visa) att vi måste vara fullt informerade (vilket implicerar att vi kan förutspå alla konsekvenser av vårt handlande).

 

I och med att en egoist endast tänker på sig själv, så står denne inför ett val när denne träffar på en annan individ som har något ting som egoisten vill ha, att antingen försöka samarbeta med denne (till exempel genom att inleda en marknadsmässig bytesrelation) eller att helt enkelt ta tinget med våld. Det bästa för alla individer i detta fall är att samarbeta (till exempel genom en marknad) men det är bästa för egoisten är att ta tinget med våld. Under förutsättning att egoisten handlar under osäkra förhållanden och inte har möjlighet att se till alla konsekvenser av handlingar som denne gör kommer egoisten att ta tinget med våld. Om alla människor är egoister som fungerar på samma sätt så är det i det (för att låna Hobbes uttryck) ett krig alla mot alla som uppstår. Har vi däremot möjlighet att se till konsekvenserna av vårt handlande (vi vet om alla alternativ i det spel som jag precis ställde upp) så kommer vi att välja att samarbeta istället. Alltså för att vi ska kunna vara fungerande samhällsvarelser samtidigt som vi är egoister så måste vi kunna förutse alla konsekvenser.

 

Måste tyvärr återkomma lite senare med att utveckla denna tanke och skriva lite om huruvida vi är fullt informerade eller inte (måste tyvärr återgå till tenta skrivande), men jag hoppas att det gick att läsa!

 

Må gott!

Idag är en sorgens dag, personligen gick jag klädd i svart dagen till ära. Som ni redan vet så har Sverigedemokraterna tagit plats i riksdagen vilket ger riksdagsvalet i Sverige en plats som andra toppnyhet på CNN World. Det är en sorgens dag då det Sverige som vi hittills har känt har gått i graven och antagligen inte kommer att komma tillbaka. Sverige har under lång tid varit en moralisk stormakt i världen, hur konstigt det än låter så har svenskar kunnat med god trovärdighet uttala sig i bland annat folkrättsfrågor – men nu är det slut med det. Från och med idag så finns det inte någon större trovärdighet kvar när Carl Bildt kritiserar Frankrike för deras hantering av romer eller när danskar behandlar i storts sett alla som inte heter Andersen riktigt jä*** illa, det är slut med det. Vi ställer oss nu i raden av andra skitländer som vill göra skillnad på folk och folk, en människa är inte lika mycket värd som en annan i Sverigedemokraternas värld. Jag hoppas innerligt att de övriga 94 % av de röstberättigade på denna punkt får sin vilja igenom så att vi slipper allt detta, om inte så vågar jag inte ens fundera på konsekvenserna.

 

Må gott!

Nu är det snart val igen, vilket parti som jag kommer att rösta på går nog att härleda relativt enkelt utifrån inläggen på den här bloggen. Den fråga som har varit dominerande i valrörelsen har varit huruvida arbetslösheten på effektivaste sätt ska minskas, en inte så lätt fråga. Pengarna som de olika partierna vill ge till olika typer av arbetsmarknadsåtgärder bara haglar som från ingenstans, det är förvånansvärt vad lätt det är att hitta pengar när det står röster på spel. Det finns dock en fråga som oftast glöms bort men som är väldigt mycket viktigare (och mer grundläggande) än hur många miljarder som arbetsförmedlingen ska få för att ordna praktikplatser, nämligen vilka jobb det är som vi ska ha i samhället? Med andra ord: går det att säga att några jobb är onödiga? Då jag har två jobb (yes, två jobb och sedan plugg på de) så hör jag från tid till annan på de båda respektive jobben att det andra jobbet är onödigt, nu är det inte allt för ofta men det händer. Kan det vara så att allt jag gör är helt onödigt?

 

Innan jag går in på det jobbiga att svara på frågan, så måste jag först säga något om arbetsfördelning, arbetsfördelning är nämligen det som gör att du kan läsa detta just nu och att du kan ha alla de ting som omger dig. Det låter kanske helt sjukt men det är sant att allt som vi har resurser att skaffa oss är ett resultat av att vi mer eller mindre har avtalat med alla andra att göra arbetet åt oss samtidigt som vi gör arbeta åt alla andra; allt ifrån maten du har i kylen till datorn som du använder hemma ska du tacka dig själv lika mycket som alla andra i samhället att du har. Arbetsfördelning kommer alltid före välstånd (!).

 

Okej nu måste jag förklara mig: när vi ska göra något så tar det tid vilket finns i en begränsad omfattning (till exempel så finns det inte fler timmar på dyngnet än 24). Vi är dessutom inte lika duktiga på att göra allt, personligen skulle jag aldrig kunna bygga ett hus lika snabbt som en snickare eller odla vete lika bra som en bonde (jag har helt enkelt inte förmågan att göra det, inte kunskapen heller). Relativt en snikare så skulle det hus som jag skulle bygga (om det kom på fråga) vara dåligt och ta mycket längre tid att få klart, omvänt så skulle kanske snikaren inte kunna göra något som jag finner intressant och är relativt duktigare på (vad de nu skulle vara men tillåt för diskussionens skull mig att säga att det är att skriva nationalekonomiska texter). Om jag skulle behöva göra allt själv så skulle jag bo i ett hur som inte var något vidare och det skulle inte bli särskilt många nationalekonomiska texter som blev skrivna, självklart är det omvänt för snickaren. Låt mig nu istället säga att snickaren och jag samarbetar, snickaren gör hus och jag skriver – på samma tidsintervall kommer vi då få fler hus och nationalekonomiska texter som dessutom kommer att hålla bättre kvalitet. Då det tar mig relativt kortare tid att skriva en text än att bygga ett hus, så kommer min tid att utnyttjas på ett bättre sätt om jag helt enkelt slipper att bygga hus och självklart tvärtom för snickaren. För vi upp det här på en samhällsnivå så ger det den konsekvensen att vi alla arbetar för oss själva och alla andra samtidigt – alla andra jobbar för dig och för alla andra och sig själva samtidigt (häftigt va!). Det här är inte något nytt utan fördes fram av David Ricardo i boken ”On the Principles of Political Economy and Taxation”.

 

Så med det etablerat så kommer vi tillbaka till frågan om det finns några onödiga jobb eller inte. Då vår välfärd är beroende av att vi har en arbetsfördelning så kan frågan istället skrivas om till: hur ska vi fördela arbetsresurserna? För att kunna avgöra vilka jobb som inte behövs så krävs det att ett onödighetskriterium ställs upp, vad som är onödigt arbete måste ju på något sätt kunna gå att avgöra. Personligen så har jag hört att allt annat än industrijobb är onödigt (antar i det här fallet att till exempel jordbrukare ingår i kategorin indistrijobb), men vem eller vad är det då som ska sälja och distribuera allt? Och även om hela linjen ifrån produktion till försäljning ingår i definitionen industrijobb så är det inte helt enkelt att tänka sig en värld utan bland annat städare, hårfrisörer och kollektivtrafik. Nej det verkar ju lite jobbigt eller vad säger du? Något annat som jag hör från tid till annan är att alla jobb som ger något tillbaka till samhället - de ska göra någon slags samhällsnytta då - inte är onödiga (det låter väl rimligt?). Jag håller faktiskt med om den definitionen på ”nödvändiga jobb” dock så finns det ett problem även här, vi är nämligen tillbacka på ruta ett. Vad som är samhällsnyttigt följer nämligen inte av definitionen och är ett väldigt vagt begrepp, problemet har bara baxats över till att definiera vad samhällsnytta är.

 

Den här diskussionen kan mer eller mindre hållas igång tills världen går under men jag ska i alla fall ge min syn på saken. Jag vill förorda att det idag inte finns några onödiga jobb alls, alla jobb är nödvändiga (egentligen kanske det är omöjligt och onödigt att tala om nädvändiga och inte-nödvändiga jobb. Men...). ...därmed inte sagt att ett jobb inte kan bli onödiga (det har väl hänt - så många kittelflickare finns det väl inte nuförtiden, inte skarprättare heller för den delen, inte i Sverige i alla fall). Givet Hayeks kunskapsargument - att kunskap är distribuerat över ett flertal individer (tycker verkligen om det argumentet!) - så blir alla jobb där någon efterfrågar en tjänst och där en annan är villig att genomföra arbetet ett nödvändigt jobb, även volontärarbete (som är oavlönat) följer samma princip även om det inte finns någon som är villig att betala för det.

 

Så jag hoppas att det inte blev allt för förvirrande.

 

Må gott!

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev något, är jätte ledsen för det. Har knappt haft tid för att sova de senaste tre veckorna för att det har varit så mycket att göra, så jag hoppas att jag är ursäktad. Men nu måste jag skriva några rader om HQ bank. Jag har under en längre tid funderat på att investera i HQ och har därmed följt dem under en längre tid till följd av detta. Som några av er läsare kanske redan vet så investerade jag i Carnegie veckan före att Finansinspektionen drog in tillståndet och hela Carnegie karusellen satte igång, ville inte göra om det så jag tänkte göra en grundlig genomgång när det kom till HQ .

 

Som sagt så har jag följt HQ ett tag men blev inte intresserad förrän det uppdagades att det fanns en del problem i banken i våras (då sjönk aktien till intressanta nivåer). Jag valde dock att inte investera direkt då jag hade med mig erfarenheten ifrån Carnegie. Det jag lärde mig ”den hårda vägen” var att hellre köpa en aktie till ett pris som du/jag är komfortabel med än att jaga ”billigt” (eller som Warren Buffet lär ha sagt ”It’s far better to buy a wonderful company at a fair price than a fair company at a wonderful price”). Jag såg allt för många signaler som liknande Carnegie och bestämde mig för att vänta tills det hade lugnat ned sig en smula (vilket i detta fall lönade sig). De signaler som jag observerade var att banken var extremt misskött, HQ var misskött på precis samma sätt som Carnegie, då de kortsiktiga vinsterna blåstes upp utan att det egentligen fanns någon grund för det i verksamheten – och sådant slutar alltid illa (eller, med andra ord, det rörde sig om traditionell mjölkning). Så det är inte så konstigt att de blev av med tillståndet, HQ har levt på lånad tid ett bra tag.

 

Det finns dock ett stort men i det hela: var någonstans har Finansinspektionen varit under den här resan? Det finns tyvärr ett ganska illavarslande mönster i bankinstitutionen (som både HQ och Finansinspektionen är en del av) - när man kikar närmare på det hela så är det inte någon trevlig syn man möts av. Så här skriver Finansinspektionen om sin uppgift: ”Finansinspektionen är en myndighet som övervakar företagen på finansmarknaden. Vårt uppdrag från allmänheten - riksdag och regering - är att bidra till att det finansiella systemet fungerar effektivt och uppfyller kravet på stabilitet. Vi ska också verka för ett gott konsumentskydd i finanssektorn”. Trots att de har detta uppdrag så har det, under Finansinspektionens vakande öga, tillåtits att två investmentbanker har kunnat missköta sig under lång tid så till den milda grad att tillstånden måste dras in; två av storbankerna lånar ut pengar till riskprojekt i öst i sådan utsträckning att när det visar sig att de inte kan få tillbaka allt, så går de nästan omkull - det var med nöd och näppe som det finansiella systemet under en tid kunde hålla sig flytande: på vilket sätt har Finansinspektionen bidragit till att det finansiella systemet ska fungera? kan man med fog fråga sig.

 

Finansinspektionen drog in HQ banks tillstånd då de under lång tid hade missköt sig, samma anledning som Carnegie för övrigt, vilket direkt leder till frågan varför Finansinspektionen inte har uppmärksammat och gjort något tidigare? Hur kommer det sig att en myndighet som har tilluppgift att granska bankernas balansräkningar och se till att de sköter sig i stället sväljer allt som bankerna säger med hull och hår? Vad ska vi med Finansinspektionen till om de inte är en nagel i ögat på bankerna och dubbelkollar allt som bankerna säger? HQ ska enligt Finansinspektionen under flera år ha mörkat delar av sin verksamhet, hur kommer det sig att de har kunnat mörka saker under flera år? Det verkar som om de på Finansinspektionen får in bankernas balansräkningar och sedan bara ytligt kollar för att därefter gå och fika, skulle däremot någon journalist (som inte ska ha samma insyn som Finansinspektionen har) får nys på något så börjad det minsann hända grejer!

 

Att Swedbank och SEB tillåts ta helt otroliga risker i Baltikum och att Carnegie och HQ får sina tillstånd indragna är ett underkännande av Finansinspektionen, det är inte så att sådana saker plötsligt händer, utan de byggs upp under lång tid. Var har Finansinspektionen varit under den resan? Tyvärr så måste jag säga att mitt förtroende för banksystemet har blivit ordentligt sargat under den senaste tiden: det går ju inte att lita på att den övervakade myndigheten gör sitt jobb ordentligt för att se till att reglerna efterföljs. Varför ska jag då lita på att bankerna ens försöker följa reglerna?

 

Må gott!

Av någon anledning så är det förvånansvärt många (i alla fall vad jag har uppmärksammat) som kan bli riktigt sura när någon påpekar att världen inte är stabil utan kan förändra sig. Ta hela oljedebatten till exempel där det av någon anledning är helt otänkbart att ny teknologi skulle kunna hjälpa till att lösa problemet med oljeberoendet, är det bara jag som tycker det är konstigt? Det som jag ser som konstigt i den ekvationen är att det ligger någon slags förutsättning att den tid vi nu lever i är den alldra yttersta och allt som går att uppfinna redan har uppfunnits, allt som gick att uppfinna var ju redan uppfunnet på slutet av 1800-talet. För er som är intresserade av bildkonst så känner ni säkert till att barockkonst ofta är precis perfekt planerad, även fast bilden kan vara tillsynes ge sken av kaos, vilket är just ett uttryck för denna önskan om stabilitet. Vist är det kul med lite stabilitet men av någon anledning så har alla ”stabila” samhällen som vi människor försökt att upprätta fallit sönder och fört med sig total missär (tänk Sovjet, Mao Kina, Zimbabwe och feodala Europa).

 

Jag är en kapitalist kramare av många anledningar men framför allt för att det kapitalistiska systemet är det enda system som klarar av att hantera förändringar på ett någorlunda schyst sätt. Det låter kanske som om inget annat system (till exempel det feodala) kan hantera några förändringar alls och det är självfallet inte det jag vill påstå utan det handlar om magnituderna och konsekvenserna av den enskilda förändringen. Låt mig exemplifiera: anta att det blir en kraftig befolkningsökning av någon anledning, låt för enkelhetens skull anta att en person behöver y antal enheter mat för att överleva och att det produceras x enheter mat initialt. I ett feodalt samhälle (där samhällsordningen är exakt given) så kommer den ökande befolkningen helt enkelt motsvaras av att lika många svälter ihjäl, det feodala samhället kommer inte att kunna producera mer än x enheter mat då feodalsamhället inte kan tillåta att den gällande hierarkin förändras – det är endast fursten som får bestämma och ingen annan får något inflytande. Det kapitalistiska samhället å andra sidan har inbyggt i sig en förmåga att både hantera kunskapsspridning och i detta exempel kunna öka produktionen av mat så att ingen behöver svälta. Vist det här liknar mer påståenden (vilket det är) om olika samhällen men de är inte helt ogrundade, det skulle ta ett bra tag att beskriva allt i sin helhet. Det jag dock kan hänvisa till är de som jag baserar påståendena på, för den som är intresserad så rekommenderar jag varmt de personer (framförallt Marx, Hayek och Schumpeter) som är porträtterade ovan men även personer så som James Buchannan, Knut Wicksell, Gunnar Myrdal, Bertil Ohlin, Leland Yeager, Peter Bauer, Emily Chamlee-Wright, Donald Lavoie, Oskar Lange med flera.

 

Anledningen till att jag skriver om just detta är att problemet med till exempel peak oil är inte att oljan i sig har en ändlig gräns, det är hur vi använder oss av den specifika resursen. Problemet är inte resursens ändlighet utan resursutnyttjandet. Problemet med att en naturresurs finns i en finit mängd löser man bäst med att utnyttja den så effektivt att den inte tar slut, låter helt sjukt vid en första anblick men ge det en stund så är det inte så galet. Låt anta att det finns flera olika naturresurser och att dessa är ändliga i fysisk mening (det finns endast en viss mängd guld eller brukbar mark), vid ett givet resursutnyttjande (till exempel att det går åt x antal kg stål att göra en bil) så kommer den specifika naturresursen att ta slut efter att y varor har producerats. Allt efter som att den specifika naturresursen börjar bli svårare att få tillgång till (i och med att den tidigare har utnyttjats) så skapas allt fler problem, i det tidigare exemplet med mat så svälter människor när det blir svårare att få tag i odlingsbar mark. Dessa problem går att lösa under förutsättning att vi som är en del av samhället tillåts att lösa dem, det går inte för en person att lösa alla problem alltid utan vi alla kan bidra med lite. Det finns inte någon enskild individ som har möjlighet att lösa världssvälten eller ställa om ifrån olja, det finns inte någon som kommer att få en blixt ifrån klar himmel och lösa problemet – det krävs att ett konkret problem i närtid ställs inför en person med rätt bakgrund. Låt mig uttrycka mig så här i stället: när vi ställs inför ett problem så kan vi lösa det problemet under de förutsättningar som råder vid det givna tillfället, till exempel så cyklar jag en hel del som ett resultat av att jag är i behov av att ta mig till olika platser – det är inte så att jag vakna upp en dag och tänkte ”CYKEL” och började cykla. Hade det varit under andra förutsättning (till exempel att jag hade en familj eller levde på landsbygden) så hade jag antagligen löst problemet på ett annat sätt.

 

De förutsättningar som råder för olika individer ger olika lösningar, vi vet inte vilken av dessa lösningar som kommer att vara samhällsomvälvande. Just på grund av detta så krävs det att alla lösningar får möjlighet att testas. En brödbagare i Luleå måste tillåtas att kommunicera på sjysta villkor med veteodlaren i Skåne, teknikfantasten i Manchester måste få tillgång till information som biltillverkaren i Ruhrområdet har (nej den handlar inte om att öppna alla arkiv). När vi tillåts att kunna kommunicera och ta del av information så kan vi även lösa problem med resursutnyttjande – utveckling av substitut och effektivare användning av resurser är inte en omöjlighet utan har inträffat ett flertal gånger. Beroendet av kol som energikälla, efterfrågan på diamanter i både produktion av varor och som juvel, guld och silver, behovet av att odla mat på ett effektivt sätt – dessa exempel är bara några av de exempel som jag kommer på just nu där det antingen har utvecklats ett substitut eller en effektivare användning har implementerats för att hantera en allt mindre tillgång på naturresurser (hur kommer ni säkert på om ni tänker efter).

 

Att acceptera att kapitalism är det bästa sättet att fördela resurser på men samtidigt förneka att det inte går att förändra resursutnyttjandet efter de rådande omständigheterna är i sig en motsägelse, kapitalismen är ett system för att hantera resursbrist.

 

Hoppas att det gick att läsa!

 

Må gott!

Så nu har äntligen min korta semester börjat på allvar! Det enda som nu fattas är att ligga i hängmattan med en cigarr och njuta av de sköna sommarkvällarna. Mycket har hänt på sistone som är värt att kommentera, till exempel så ska Estlands tåga in i eurosamarbetet och så det intressanta med Aftonbladets artikel om Sven-Otto Littorin. Det som jag kommer ägna större delen av detta inlägg om är dock något nygammalt.

 

Men först några korta kommentarer till det två intressanta aktualiteterna. Estland ska alltså få en ny valuta. Som jag har skrivit tidigare om så kan det inte vara rimligt att Estland ska införa Euron som valuta. Den enkla anledningen är att de med stor sannolikhet inte är en del av den västeuropeiska produktionsstrukturen. Det som Estland istället borde ha gjort är att låta sin valuta flyta och vänta tills det går att observera att den estniska kronan har en s.k. defakto-peg emot euron (precis som den svenska kronan har).

 

Nu en snabb reflexion över Littorinaffären. Den måste nog vara bland det vidrigaste jag har sett i media på länge. Jag vågar inte uttala mig om Littorin är skyldig eller inte men det sätt som Aftonbladet – med Lena Mellin i spetsen – har hanterat detta måste jag säga är avskyvärt. Lena Mellin, i programmet Debatt i SVT den 7/7, får mig att tro att Aftonbladet vill ”döda” Littorin. På det mest raljanta sätt låtsades hon där vara helt omedveten om hennes egen roll i spelet. Otäkt! Får nog återkomma om detta.

 

Med detta sagt – till detta inläggs stora fråga. För bara några dagar sedan köpte vi i vår familj en ny bil, en Volkswagen Golf Blue Motion, alltså en miljöbil. Anledningen till att vi valde just den bilen var att den först och främst är lagom stor, vi får alla plats och det finns möjlighet att transportera de vi i normala fall behöver köra. Bränsleekonomin är självfallet något som vi vägde in – Golfen är inte sämst i klassen så att säga. Vi råkade dessutom köpa bilen precis när det var en kampanj så vi fick med en hel del tillval på köpet som vi inte hade räknat med (och självfallet inte tackade nej till!). Nu räknas också vår nya bil som en miljöbil vilket gör den skattebefriad i fem år (vilket vi självfallet inte heller tackar nej till!). Dock så hade vi inte ”miljöbil” med som ett krav när vi stod i valet att köpa en bil, det bara blev så.

 

Varför skrivet jag då om detta? Som ni kanske redan vet, så är jag inte en förespråkare av incitament i skattepolitiken, och därmed inte heller skattebefriade miljöbilar. Alla sådana typer av incitament uppmuntrar endast till räntesökande. Det uppmuntrar alltså individer att försöka få mer på andras bekostnad, utan ansträngning. När vi nu köpte vår nya bil så spelade det inte någon roll för oss om den släpper ut 121 gram co² per km eller 119 men vi tackar inte nej till att få vårt bilägande skattebefriat i några år. Är det inte fruktansvärt! Det som i praktiken har inträffat är att vi på andra bilisters bekostnad får pengar (i form av uteblivna utgifter) från bilister som inte köper en miljöklassad bil, vi får pengar som vi egentligen inte har gjort något för att förtjäna. Nu vågar jag nog säga att vi i den här familjen inte är speciellt ovanliga på just den här punkten, vi agerar nog som de flesta andra.

 

Jag har skrivit om den här typen av kommandoregler tidigare och hur fel de kan slå, samma resonemang gäller även här. Det är inte fråga om att hjälpa miljön (det kanske valet av miljöbil gör, men det vet vi inte på förhand, effekterna på lång sikt visar sig först på lång sikt) utan det är fråga om en transferering från personer som väljer att köpa en bil med en typ av motor till dem som väljer att köpa en bil med en annan typ av motor (väldigt förenklat). En individ som inte kan välja att köpa en Golf Blue Motion, eller motsvarande, blir tvingad att (genom skattesubventionen) ge pengar till dem som kan och har möjlighet att köpa en sådan. Om det vore så att jag och min familj skulle bo på landsbygden så skulle jag inte tro att vi skulle ha köpt just den bilen vi gjorde. Vi skulle kanske i sådana fall ha köpt en större bil som antagligen inte hade blivit klassad som miljöbil (det är ju själva klassificeringen det är fråga om, inget annat). Lite krasst kanske det går att se skattebefria miljöbilar som en transferering från landsbygden till urbana områden (vågar dock inte säga att det är just den effekten skattesubventionen får, det viktiga är den omfördelande effekt som skattesubventionen får). Vad är rättvisan i det?

 

Vad har vi då att vänta oss av denna skattelättnad på vissa bilar? Ja den som tvärsäkert kan svara på den frågan har alldeles säkert fel. Jag skulle inte säga att skattelättnaden borgar för bättre miljö, det går aldrig att veta på förhand. Det enda som med någorlunda precision går att säga är (som jag har skrivit tidigare) att det sker en transferering, om den är orättvis eller inte får ni avgöra själva men jag ser det som en orättvis transferering. Min familj skulle däremot med all säkerhet inte ha köpt någon annan bil, skattebefriad eller inte.

 

Så nu får det räcka för idag. Hoppas att det gick att läsa!

Ledsen att jag inte har skrivit så mycket på sista tiden och tyvärr så måste jag göra er läsare besvikna igen, kommer tyvärr inte att hinna skriva något större förens tidigast i helgen. Har fått lite mer att göra på sista tiden än vad jag har räknat med – allt ifrån knappande i exel och skrivande i word till att jag var tvungen att köpa ny cykel efter att ha kraschat min gamla. Men men hoppas att ni har lite överinseende med detta.

 

Må gott!

Nu har jag inte skrivit något på hur länge som helst, har haft alldeles för mycket att göra på sistone. Trodde att sommaren skulle föra med sig lite ledighet men nej det vart tvärt om. Jag har funderat en hel del på att köpa en lägenhet under den senaste tiden och det har fått mig att fundera på en hel del frågor om bostäder, framförallt om det går att se själva köpet av en bostad som en investering.

 

Att köpa fastigheter kan ses som en relativt stabil inventering under svårare tider, fastigheter förlorar aldrig i värde brukar det ju populärt föras fram. Avkastningsmässigt så är det dock en väldigt dålig investering att investera i en bostad för sig själv, den enda avkastningen som kommer ifrån detta är boendet i sig självt (tak över huvudet med mera). Att till exempel investera i en skogs- eller jordbruksfastighet är lite annorlunda då det finns en avkastningsmöjlighet som kan kapitaliseras som är direkt beroende av fastigheten (lite som en aktieutdelning) så som timmer och spannmål. Att köpa en egen bostad saknar dock avkastning (förutom i form av boende) och kan inte ses som en god investering ur denna synpunkt, det är i sådana fall bättre att köpa aktier.

 

Värdet kan dock förändra sig på bostaden och om någon direktavkastning är nödvändig så kan värdeförändringarna i bostaden spela roll. Det finns bara ett problem med att se bostaden som en investering ur denna synvinkel, när väl det är dags att realisera vinsten (med andra ord sälja bostaden) så förlorar innehavaren sin bostad (inte så konstigt) och vill inte denne sova på gatan så krävs det att en ny bostad införskaffas. Bostäder har en tendens att inom en specifik region öka i stort sett lika mycket i värde, till exempel stockholmsregionen, vilket ganska tydligt kan ses i statistiken (för den som är intresserad så finns det statistik bland annat på SCB och Mäklarsamfundets hemsidor). Skillnaderna mellan de olika regionerna tenderar även att vara relativt stabila, även fast det relativa kostnadsläget förändrar sig mellan regioner så är förändringarna många gånger inte så stora över tid. Så när den personen som till exempel har en lägenhet i Storstockholm så har denne en andel i bostadskollektivet i Stockholm, skulle denne sälja sin lägenhet och istället köpa en motsvarande lägenhet i en annan del av Stockholm så kommer det kosta ungefär lika mycket (under förutsättning att de tillhör samma kostnadsregion).

 

Låt nu tänka oss att det är en person (säg att denne heter Adam) som köper en lägenhet för 100 kr i Storstockholm och att för enkelhetens skull är det en kostnadsregion. Tio år senare så säljer Adam lägenheten för 200 kr och flyttar till Örebro där Adam köper en lägenhet för 50 kr. Nu skulle Skattemyndigheten med flera hävda att Adam först har tjänat 100 kr för att värdet på hans fösta lägenhet har ökat, en del skulle säkert hävda att Adam netto har gått plus 150 kr på affären. Jag håller inte riktigt med denna lite förenklade förklaring, Adam behöver inte ha gått plus alls. Adam kan endast gå plus på affären om kostnadsläget i Stockholm ökar mer än i Örebro. Om kostnadsläget ökar i samma takt både i Örebro och Stockholm så har ingenting förändrats, en lägenhet i Stockholm kostar i sådana fall i lika mycket relativt en lägenhet i Örebro som initialt. Adam kan till och med förlora på affären om kostnadsnivån i Örebro har ökat i snabbare takt än i Stockholm.

 

Vad är det då jag skulle köpa om jag köper en lägenhet? Jo helt enkelt en andel i (i mitt fall) Stockholms bostäder.

 

Må gott!

Jag är i full färd med att leta ny mobil med tillhörande abonnemang och jag förstår inte hur telefonbolagen kan vara så himla dåliga. Jag har stört mig på telefonbolagen ett bra tag nu och jag fattar verkligen inte hur de kan bete sig som svin utan att bli av med kunder. Det roliga är att de i många sammanhang skryter och är jättestolta över att de erbjuder (som de också säger själva är) dåliga tjänster. Till exempel när det kommer till surfningstjänster så har alla de stora (förutom Telenor) en gräns för hur mycket som man får surfa utan att de stryper hastigheten, vanligtvis på fem gigabyte. Är det inte helt fantastiskt att det är någon som väljer att teckna ett sådant avtal. Det låter kanske ganska harmlöst och många tänker att de inte kommer att surfa för så mycket i alla fall men det som telefonbolagen säger är att de inte kan garantera bandbredden eller med andra ord de kan inte garantera att du får de du betalar för. Det är lite som om Volvo skulle sälja en bil där de garanterar att bakaxeln kommer att gå sönder efter 1000 mil, vem skulle köpa en Volvo då? Sen när de ska sälja in abonnemangen så säger de att ”fem gigabyte minsann räcker till att ladda ned 1000 MP3 filer”. Det är bara ren idioti att överhuvudtaget föra fram ett sådant argument, att det är tillåtet att annonsera på hemsidor och dylikt med detta är vilseledande och KO (menar jag) borde göra något. Fem gigabyte är fem gigabyte och inget annat, att säga att de räcker till X antal visningar av aftonbladets hemsida kan de aldrig garantera annat än momentant.

 

Sen kommer vi till själva mobil abonnemangen där de ibland tar extra betalt och säger att det är billigare, ett exempel är Telenors Surfa abonnemang. Det kostar 199 kr i månaden och man får surfa hur mycket man vill med en uppkoppling på 6 megabit, ringer och sms:ar så koster det extra med 39 öre per minut och 69 öre per sms. Det låter kanske inte så himla galet men en lite närmare titt på deras övriga abonnemang så förstår man att de inte riktigt har tänkt till. Om man vill surfa men inte har ett Surfa abonnemang hos Telenor så kan man köpa till en tjänst där man kan surfa hur mycket man vill med en uppkoppling på upp till 6 megabit för 149 kr. Låt anta att en person inte vill betala mer än 199 kr i månaden och vill surfa. Ett alternativ skulle då vara att köpa ett Telenor Rörligt abonnemang för 49 kr i månaden, utöver månadskostnaden så får man även här betala för det man ringer och sms:ar för (ingen skillnad ifrån Surfa abonnemanget). Köper man då till surfningstjänsten för 149 kr så hamnar man på en månadskostnad på 198 kr med den skillnaden att med ett abonnemang med 12 månaders bindningstid så betalar man 39 öre per sms med Rörligt abonnemanget (Surfa = 69 öre/sms). Med 24 månaders bindningstid så betalar man med ett Rörligt abonnemang 29 öre per minut och sms till skillnad ifrån Surfa där det var 39 öre per minut och 69 öre per sms. Comviq har även med sitt Comviq Kompis den roliga prissättningen att så länge som du ringer inom Comviq och Tele 2 så är det kostnadsfritt per minut (öppningsavgiften är 69 öre) men ringer man till något annat nät (inklusive det fasta) så kostar det 2,49 kr per minut, även om alla man känner har Comviq och Tele 2 så kan man inte ringa hem utan att det kostar skjortan. Tyvärr är det inte bara Comviq och Telenor som gör denna typ av sanslös prissättning utan alla de stora telefonbolagen gör detta, skulle jag skriva ut alla smått upprörande saker hos dem skulle det antagligen kunna bli en bok. Men vad kan man förvänta sig av företag i en omogen marknad.

 

Det får räcka med lite konsumentupplysning för idag, återkommer vid ett senare tillfälle om de stora skuldbergen och fastighetspriser.

 

Må gott!

För ett tag sedan så lämnade Toris i Storbritannien fram en besparingsplan. De är en i raden av länder med statsfinansiella problem som har annonserat att de måste sänka utgifterna och höja skatterna. Som ett brev på posten så kommer självklart kritik emot sparplanerna, det finns en hel del olika varianter av kritik som alla är berättigade men den roligaste måste ändå vara ”varför ska vi vanligt folk betala för de rikas konsumtion”.

 

Så när en stat skuldsätter sig vem är det egentligen som skuldsätts? Ett enkelt svar som jag antar att många skulle ge är att det är staten som juridisk person som lånar pengar genom att regeringen har ett bemyndigande att låna pengar. När Sverige lånar pengar så är det Sverige som stat och inte regeringen som lånar pengar, skulden är utställd till Sverige. Vad/vem är staten? Ibland så verkar det som om vissa tror att staten finns utan för oss individer, om staten skuldsätter sig så berör det inte en själv utan det är någon annan som skuldsätter sig. När den Grekiska staten lånar pengar för att kunna upprätthålla en helt galen prioritering av utgifter så anser den enskilde att det inte är dem som har skuldsatt sig utan att det är alla andra som har skuldsatt sig. Det roliga är att det mer eller mindre alltid är de rika som ”lånar” och skickar notan till ”vanligt folk”.

 

Det är dock inte så enkelt som att säga att bara för att en stat lånar pengar så är det staten som är skuldsatt, det låter kanske lite sjukt men det är helt enkelt inte så enkelt. När en organisation skuldsätter sig så går det att reducera ned skulden till vad organisationen består av, dess medlämmar. När ett företag skuldsätter sig så är det i grund och botten aktieägarna (i egenskap av ägare av kapitalet i bolaget) som skuldsätter sin egen egendom som råkar vara i form av en andel i ett företags maskiner och anläggningar. På samma sätt är det när en stat skuldsätter sig, i och med att en stat består av alla medborgare så är det inte staten utan medborgarna som skuldsätter sig. Staten existerar inte utanför medborgarna utan består av medborgarna, skulle inte staten ha något stöd från medborgarna så faller den samman. När en stat ger ut ett skuldebrev så skuldsätter inte staten sig utan alla medborgare med en andel i det nya skuldebrevet. Vilka är det då som ska bettala för hela kalaset? Jo alla!

 

Så till skuldfrågan, är det de rika som har berikat sig på alla andras bekostnad i till exempel Grekland? Nej det har de inte, alla har mer eller mindre fått del av alla lånade pengar. Pengarna som Grekland har lånat har gått till att utöka den offentliga sektorn nå fruktansvärt (bland annat till två extra löner om året) och till att ha mycket generösa pensionsregler – i Sverige så har det både en och två gånger skrattats åt att Frankrike har extremt generösa pensionsregler men de har blivit slagna med hästlängder av Grekland. De övriga som inte har jobbat i den offentliga sektorn eller fått ta del av de generösa pensionsreglerna har fått lägre skatt än vad de skulle ha haft om budgeten skulle ha varit balanserad, annars skulle det ju inte finnas något behov av att låna pengar. De som har fått lägre skatt har därmed kunnat konsumera på lånade pengar i och med att den del av deras inkomst som borde ha gått åt till att betala de gemensamma samhällskostnaderna istället har kunnat användas till att köpa till exempel skor för. Bolag som egentligen borde ha gått i konkurs (om staten inte hade lånat pengar utan balanserat budgeten) har därmed haft en chans att överleva dels då de offentliga utgifterna har varit högre än vad de alldeles uppenbarligen har varit villiga att betala för, omvänt gäller om de är villiga att betala för de offentliga utgifterna men har lånat för att konsumera annat. Förutsatt att statskassan inte används som ett privat bankkonto i likhet med Mugabes Zimbabwe så finns det inte någon anledning till varför alla ibland annat Grekland ska betala statsskulderna. Det finns för övrigt en utmärkt bok som handlar om just detta som är skriven av Richard E. Wagner som heter ”Fiscal Sociology and the Theory of Public Finance” (för den som är intresserad).

 

Hoppas att det gick att läsa!

 

Må gott!

Såg igår en debatt på SVT om sjukförsäkringen, måste säga att det var en ganska dålig debatt (tyvärr). Det debatterades mycket men väldigt lite handlade om vad som skulle vara ämnet, nämligen sjukförsäkringen. Det som jag lyckades förstå av vad debatten skulle handla om var om det fuskas i sjukförsäkringen och hur de höga sjuktalen skulle minska, dock så snöade det in på någon slags semi-ideologisk debatt med en massa pajkastning. Jag förstår faktiskt inte varför debatten om sjukförsäkringen har blivit så pass värdeladdad som den har blivit.

 

Vill inte gå in på frågan om det fuskas eller inte i sjukförsäkringen, det har jag varken kunskaper om eller vill gå in på så det lämnar jag till sociologerna. Det jag däremot känner att jag kan diskutera är om sjukförsäkringen som sådan – vara eller inte vara så att säga. Innan jag går in på sjukförsäkringen som sådan så vill jag först klargöra min syn på transfereringar av välstånd. Jag har tjatat lie tidigare om generella regler och konservatismen och det tänker jag göra nu med. Den bästa illustrationen av den konservativa tanken som jag har stött på är John Rawls klassiska ”okunnighetens slöja” – kort och gott så handlar det om att en transferering är endas tillåten så länge som alla kan tillåta transfereringen. Om det initialt råder en okunskap om var den enskilda individen kommer att befinnas sig i framtiden (rik eller fattig, frisk eller sjuk) så är en transferering av välstånd endast tillåten under förutsättning att alla initialt godkänner att transfereringen äger rum – alltså vid t1 så finns det en okunskap om välståndsfördelningen vid t2 och en transferering vid t2 är motiverad om den vid t1 har accepterats av alla. Detta leder fram till att generella regler bildas, generella transfereringssystem som inte tar hänsyn till den enskildes sociala och ekonomiska förutsättningar i den givna situationen.

 

Det som motiverar att vi ska ha en allmän sjukförsäkring finansierad med skattemedel är att den är likabehandlande och att den transferering som sker kan accepteras av alla. Det hela bygger på helt enkelt på att alla kan bli sjuka oavsett om de bor i norrlands inland eller i en villaförort i södra Sverige. Det hela tillåter dock inte att en som bor i en viss del av landet har lägre krav för att bli sjukskriven eller av någon anledning får större ersättningen. Att de som bor i Danderyd har lägst sjuktal i Sverige anser jag i detta fall är helt ointressant, det har ingenting med sjukförsäkringen att göra. En person i Danderyd kan lika väl bli sjuk eller råka ut för en olycka som någon som bor i Kiruna vilket gör att även de ska ha samma möjlighet att utnyttja sjukförsäkringen och därmed även betala för den. Alla oavsett social status eller ekonomiska förutsättningar ska ha samma tillträde till sjukförsäkringen och ska vara med och betala för den, när en person är sjuk så ska de helt enkelt inte falla ned i misär och när de är friska så får de betala för det helt enkelt.

 

Det jag har diskuterat hittills är inte så kontroversiellt (hoppas jag i alla fall). Det som jag ser som mer intressant (och mer centralt) än det som sjukförsäkringsdebatten har handlat om (med andra ord om det fuskas eller inte och varför en del är friskare än andra) är hur sjukförsäkringen ska utformas och administreras. Var gränsdragningen ska gå för hur mycket en person som har ett högt materiellt välstånd ska subventionera de mindre bemedlade är alltid en fråga för diskussion och det är inte en helt enkel fråga att besvara, personligen så är jag inte för en politik som mer eller mindre inte tillåter en inkomst över en viss nivå men det är en annan diskussion. Det finns lite olika varianter som har testats för hur en sjukförsäkring ska administreras. Det exempel som vi Svenskar brukar titta på (förutom det Svenska så klart) är det Amerikanska systemet. När USA:s sjukförsäkring tas upp till diskussion så framställs den ofta som icke existerande men det är lite att ta i, den är om möjligt minimal. Den allmänna sjukförsäkringen i USA täcker endast akut sjukvård men det är öppet för den enskilda individen att köpa en tilläggsförsäkring som ger ett ökat skydd (så som kompensation för inkomstbortfall). I Sverige (och i stort sett alla andra europeiska välfärdsstater) så täcker den allmänna sjukförsäkringen i stort sett allt, även om till exempel hela inkomstbortfallet inte täcks av försäkringen. Det är även i Sverige möjligt att köpa sig en tilläggsförsäkring för att få en högre ersättning vid till exempel inkomstbortfall. Även om jag inte har några siffror så skulle jag tro att det inte är helt ovanligt med till exempel en olycksfalls försäkring som just ger ersättning bland annat inkomstbortfall (har en själv). I båda det Amerikanska och det Svenska systemet så förser den allmänna sjukförsäkringen ett trygghetsgolv för den enskilde (även fast nivån på golvet skiljer sig markant åt) och det går att köpa sig ett bättre skydd om det skulle vara önskvärt för den enskilde.

 

I Sverige så administreras den allmänna försäkringen av staten, vilket inte nödvändigtvis behöver vara fallet. Den Svenska skolan finansieras med ett system baserat på vouchrar vilket även skulle kunna användas för sjukförsäkringen. Med andra ord så skulle staten i ett sådant system ta in skatt för att betala sjukförsäkringen och fördelar skatteintäkterna lika till alla individer i form av vouchrar som endast kan användas för att köpa sjukförsäkring för. Den enskilde kan välja om denne vill köpa sin sjukförsäkring ifrån en privatägd aktör eller från en statligt ägd aktör, det finns inget som säger att Försäkringskassan ska sluta med att förse försäkringar men det sker i konkurens med till exempel Trygg-Hansa och Folksam. Staten skulle kunna definiera en miniminivå som en sjukförsäkring måste innehålla för vouchern och om försäkringstagaren vill lägga till pengar för att få ett ökat skydd är det också helt okej. I grund och botten kommer inte mycket att förändra sig från idag med ett sådant system, alla kommer fortfarande ha rätt till en sjukförsäkring, men försäkringsbolagen kommer att administrera sjukförsäkringarna vilket i längden kan ge en mer effektiv administration. I och med att sjukförsäkringen kommer att vara satt under konkurens så finns det incitament för försäkringsbolagen att kunna för se försäkringstagaren med en så bra försäkring som möjligt för att därigenom kunna behålla tidigare kunder och locka till sig nya.

 

Nu är det ju så att inte alla har samma risk för att kunna bli sjuk, även fast alla kan bli sjuka så är sannolikheten att någon blir sjuk inte alltid den samma. Den som har haft med försäkringsbolagen att göra vet att deras premier sätts efter den sannolikhet som gruppen som individen tillhör har för att råka ut för en olycka (i bred mening) och därmed en utbetalning sker. Detta riskerar att utesluta individer som har hög risk för att bli sjuka, även om de har en voucher som gör det möjligt för dem att köpa en grundförsäkring. Detta problem löser sig dock genom att först definiera vad en voucher ska kunna köpa för försäkring, om inget försäkringsbolag är villig att erbjuda försäkringar till en speciell grupp så finns det ett glapp i efterfrågan och utbudet på försäkringar. Ett försäkringsbolag skulle därmed kunna erbjuda en bättre lösning för till exempel rehabilitering och därmed få flera kunder som tillhör den specifika riskgrupp och därmed göra en vinst i och med att gruppens sjuktal minskas, det finns med andra ord incitament att minska sjuktalen för en utsatt grupp

 

Så det var lite om sjukförsäkringen, hoppas att det gick att läsa!

 

Må gott!

Nu har jag återigen inte skrivit på ett tag, har inte haft så mycket tid tyvärr. Men men, som de flesta nu har förstått så pågår en kris med Grekland som centrum. Det är mycket som har aktualiserats på sista tiden som tidigare inte har legat i centrum för en ekonomisk analys vilka nu helt plötsligt har belysts. Innan jag går in på en av dessa så måste jag säga lite om krisen generellt, närmare bestämt om de övriga länderna som har tagits upp som problem länder. Grekland utmärker sig på väldigt många punkter som de andra så kallade PIIGS (Portugal, Italien, Irland, Grekland och Spanien) länderna inte gör. Grekland har till exempel inte satsat på att rusta upp infrastrukturen och höjt utbildningsnivån för invånarna som Spanien och Irland har gjort, Portugal har befunnit sig i en ekonomisk stagnation under lång tid och har inte förnekat de vilket gör att situationen är överblickbar och Italien är delat i två (norra och södra) där den norra delen inte har några större problem medan den södra i alla fall under de senaste 4-500 åren har haft problem. Spanien och Irland har växtverk medan Grekland har lånat för att konsumera (och ljugit om det), Portugal och Italien har det bara allmänt dåligt – detta är viktigt att komma ihåg.

 

En del där Grekland utskiljer sig som mest är i frågan om korruption, vilket har fått långtgående konsekvenser. Grekland tillsammans med Rumänien det mest korrumperande landet i EU, hur dessa båda länder överhuvudtaget kunde få gå med i EU är för mig en gåta. Korruption har inte endast relevans att tala om när det kommer till politiker som vill renovera om en kiosk på en badplats i Göteborg utan sträcker sig även in till den enskilda butiksanställde när denne ska ta emot en reklamation. Det som gör korruption så avskyvärt är att vissa individer på bekostnad av andra kan få fördelar, till exempel om en butik har lägre krav för reklamationer för vissa kunder (med andra ord tar emot reklamationer som inte borde tas emot) så kostar det butiken pengar och dessa pengar är det någon annan som får betala, pengarna må hända tas ifrån ägarna genom en lägre vinst men det kan även tas ifrån andra kunder genom högre priser eller högre krav för reklamationer. Oavsätt vilka pengarna tas ifrån så är det en transferering av egendom från en part till en annan som inte kan motiveras av en ekonomisk prestation.

 

Okej att det kan få individuella konsekvenser av en omfördelning av köpraft men var kommer de ekonomiska konsekvenserna in? Problemet kan kanske inte vara så tydligt på en gång men korruption minskar den ekonomiska aktiviteten betydande, ett system med korruption baserar sig nämligen på välvilja. Det låter kanske lite konstig men i grund och botten är det så. När till exempel en tjänsteman tar emot en muta så att ett specifikt företag får bättre avtalsvillkor så är det som avgör mutans storlek och vilket företag som får lämna en muta beror på tjänstemannens välvilja. När ett system baserat på välvilja i stället för prestation etablerar sig så kraschar mer eller mindre den ekonomiska systemet som har möjlighet att skapa materiellt välstånd, när familjen får större betydelse för hur en individ får för ekonomiska förutsättningar än det som denne faktiskt gör. Transaktionskostnaderna kommer helt enkelt att skjuta i höjden.

 

När väl korruptionen har fäst sig i ett samhälle så liknar det mer ett feodalsamhälle än vad det gör en modern demokratisk stat, korruption stannar tyvärr inte endast vid marknadsaktiviteter. Ett slående exempel är södra Italien där Maffian inte enbart bestämmer vem som ska göra vilka affärer och till vilket pris utan även vem det är som ska vara borgmästare och parlamentsledamot, de demokratiska institutionerna är endast där för syns skull. En korrumperad stat blir tvungen att sätta sin tillit till en välvillig despot för att fatta välgrundande beslut – tyvärr så är inte alltid alla makthavare välvilliga.

 

Den största (som jag tror) anledningen till att Grekland tyckte att det var okej och motiverat att ljuga om sin finansiella ställning för övriga EU är just denna mentalitet om korruption, de ljuger ju hela tiden så vad annars kan man förvänta sig. Grekland har många år framför sig av svåra ekonomiska reformer men de behöver även ändra sina tankemönster för att komma till rätta med sina problem, bland annat i synen på korruption.

 

Hoppas att det gick att läsa!

 

Må gott!

Nu har jag inte skrivit något på jätte länge, ber om ursäkt för detta. Har haft jättemycket nu på sista tiden, allt ifrån uppsatsskrivande till en handskakning med en miljardär. Såg igår på nyheterna att svenskars stöd till bistånd till fattiga länder har minskat vilket tros har att göra med den senaste tidens ekonomiska bekymmer. Personligen är jag inte för bistånd (jag ser dock ett behov för katastrofbistånd även i framtiden) vilket lätt kan härledas ifrån mitt motstånd emot handelsregleringar (tullar, importkvoter med mera), nu låter jag kanske som en hjärtlös kall person men jag vågar säga att det är tvärt om.

 

Det nuvarande system som finns implementerat i de rikare delarna (och även mer eller mindre i de fattiga) kan enkelt beskrivas genom att det hindra handel genom tullar med mera samtidigt som en del av pengarna går tillbaka genom bistånd. Det finns en del saker som är mer eller mindre svinit (för att uttrycka mig milt) som bland annat EU använder sig av som en del i detta så som dumpning av överskott på världsmarknaden så att priserna sjunker. Så enkelt kan detta system förklaras med att vi i Europa ser till att personer i andra länder inte kan försörja sig själva genom till exempel jordbruk då vi dels ser till att de inte kan sälja dem till oss och dessutom ser till att de inte kan sälja sina produkter någon annanstans heller på grund av prisdumpning. Samtidigt så är det ju jobbit att se dessa personer när de svälta (samma personer som vi har sett till att de svälter) så då ger vi dem bistånd. I alla fall jag ser detta som något helt oacceptabelt och fyllt av dubbelmoral, vist det är en väldigt förenklad bild men i grund och botten är det inte helt orealistiskt.

 

Det som jag i stället föreslår är att skippa tullar och handelsrestriktioner för att helt enkelt handla fritt i stället. Det ger en möjlighet för låg och medelinkomstländer att kunna utveckla sina komparativa fördelar och därifrån utveckla en livskraftig industri. Handeln skulle ge dessa länder en möjlighet att höja sin materiella standard genom att möjliggöra att den lokala kunskapen på ett effektivt sätt kan spridas och utvecklas på ett sådant sätt att effektiv produktion möjliggörs. Det som en gång ha gjort oss i västvärlden rika kan även göra de i de fattigare länderna rika om dels vi tillåter dem och dels de själva tillåter det.

 

Nu har vi ju handelshinder av en anledning, de är till för att ”skydda” personer inom tullmurarna. När fattiga länder har möjlighet att till exempel producera spannmål mer effektivt än i Europa så kommer europeiska bönder att bli utslagna och förlora jobben. Det är inte så lätt för en politiker (eller någon för den delen) att säga till en person att han/hon ska bli arbetslös för att en helt okänd person hundratals mil bort i sin tur ska kunna försörja sig, det är lättare att sätta upp en tull. Vi i Europa har dock möjlighet att hantera detta, vi är tillräkligt rika för att kunna hjälpa arbetslösa så att de i varje fall kan leva ett drägligt liv medan de i till exempel Senegal och Bangladesh svälter. Skulle vi handla med de fattiga länderna så ger de effekter som skulle överträffa det mest effektiva biståndssystem och därmed göra bistånd mer eller mindre onödigt.

 

Sen måste jag kommentera något som jag ärligt talat inte har skrattat så mycket över på länge, SVT har som en del av er säker redan har uppmärksammat lanserat ett väljarindex. Hela konceptet med väljarindex kommer tydligen ifrån USA och innebär att ett flertal väljarundersökningar sammanvägs till ett, med andra ord så beräknas indexet på ett genomsnitt för ett antal olika undersökningar. Okej, jag är inte någon statistiker (och jag antar att de som sammanställt allt har gjort ett bra jobb) men det faller ju på sin orimlighet att om vi tar flera undersökningar som innehåller felaktigheter så blir det inte nödvändigtvis mindre fel för de, två fel gör inte ett rätt som det brukar heta. En sådan sammanvägning förutsätter att en undersöknings skevhet ska uppvägas av en annan undersöknings motsatta skevhet för att därmed bli mer rätt, ett antagande som blir svårt att bevisa. Det finns säkert någon av er som kan förklara detta bättre än jag men ifrån min horisont så har inte väljarindexet någon större trovärdighet. Vist är det kul med statistik.

 

Må gott!

Jag är en sådan där jobbig typ som är en övertygad frihandelsförespråkare, skulle jag vara en utvecklingsekonom skulle jag antagligen vara en traditionalist. Det är mycket som talar för frihandel och lite som talar emot skulle jag vilja säga. Frihandel ger inte bara möjlighet för människor att ta sig ut ifrån fattigdom utan gör dessutom i förlängningen möjligt att utveckla till exempel kulturen och kunskapen, när färre personer enbart behöver försöka ägna sig åt andra saker än att försöka få mat på bordet och kan ägna sin tid åt annat så ger det möjlighet utvecklande av till exempel bloggande. Så här kan det kunna låta för en frihandelsförespråkare (och då jag är en sådan så säger jag det också).

 

Vad är det då som är så bra med frihandel? Ett enkelt svar till det är att frihandel möjliggör att vi kan specialisera oss på det vi är bäst på, vi kan utnyttja våra komparativa fördelar på bästa möjliga sätt. Det som detta leder till är att vi kan producera mer samtidigt som det är färre som producerar. Frihandel gör det möjligt att samla all kunskap på marknaden och gör det möjligt för kunskapen att spridas så att det kan ge nya innovationer vilket i sin tur leder till kat välstånd och så vidare. Hur ska en Kines eller Japan på bästa sätt kommunicera tekniska eller produktionsmässiga förändringar med en Svensk eller en Amerikan, jo via handel så klart. Ni som har läst mina andra inlägg förstår nog att det är Hayeks kunskapsargument jag syftar på. Tänker inte ägna detta så mycket tid just nu (har skrivit om det förr och kommer att skriva om det i framtiden) men för den som är mer intresserad om denna aspekt när det kommer till länders ekonomiska utveckling så rekommenderar jag att ni kan läsa Peter Bauer (som är en utav grundarna till utvecklingsekonomin).

 

I och med att jag är en frihandelsförespråkare så förespråkar jag även fri rörlighet för människor, det följer ganska naturligt att om varor ska få flytta över gränserna fritt så ska människor också få flytta fritt över nationsgränser. Vissa länder må hända ha sina komparativa fördelar i produktion av varor medan andra kan ha sin i arbetskraft. En konsekvens som har visat sig av att människor rör på sig är att den bilaterala handeln ökar, det finns en alldeles utmärkt artikel i sjunde numret i Ekonomisk debatt från förra året som heter ”Migration och handel – uppmuntrar invandring utrikeshandeln?” skriven av Andreas Hatzigeorgiou om just detta (artikeln finns i fulltext här). Ska inte gå in allt för mycket på den artikeln nu men kortfattat så kommer Hatzigeorgiou fram till att handeln ökar med en ökad invandring, ganska logiskt skulle jag säga. När en person flyttar till ett annat land så finns antagligen inte alltid de varor som denne är van vid att inhandla, det kan därmed kan det finnas en möjlighet till vinst för den enskilde. Det finns även möjlighet för individen att se till varor som fattas i dennes hemland som även de skulle kunna inbringa vinst för den enskilde. Detta tjänar vi alla på i slutändan då vi får en direkt kanal till kunskap som vi inte har här i Sverige, genom Hayeks kunskapsargument. En fråga som jag ofta får när jag pratar om detta är om jag är för en helt oreglerad fri invandring och ja det är jag, det jag propagerar för är en helt oreglerad invandring inte bara i Sverige utan att det ska vara fritt att flytta överallt i världen.

 

Det här vill inte de invandrarfientliga partierna så som Nationaldemokraterna och Sverigedemokraterna med flera ska inträffa. Jag är i ärlighetens namn djupt oroad över de rent av fascistiska strömningarna som går igenom Europa just nu, främlingsfientliga (om inte fascistiska) partier får mer och mer makt över hela Europa. Lyckligtvis så är Sverigedemokraterna inte så stora i Sverige och kan i det närmaste liknas med en syjunta om vi jämför med till exempel Magyar Gárda i Ungern (den paramilitära grenen av det ungerska partiet Jobbik, precis som SA var för NSDPA). Det som dessa partier vill göra är i grund och botten att isolera det enskilda landet och därmed göra oss fattigare, i stället för att dra nytta av hela mänsklighetens samlade kunskap så vill de utesluta merparten för att därmed både döma sig själva till fattigdom och dömda att leva i en konstant rädsla för sina grannar.

 

Måste nog sluta här innan det spårar ur fullständigt men för att avsluta så skrev Hayek senast det var liknande strömmar i Europa på 1920- och 30-talen en bok om just detta som heter ”The Road to Serfdom”, jag hoppas att bland annat denna bok hinner bli läst av fler innan det är försent.

 

Om det blir ett så kallat ”worst case scenario” och fascisterna faktiskt tar över makten så kommer jag nog antagligen bli skjuten men till dess så kommer jag fortsätta att förespråka frihandel, vilket inkluderar att människor ska få flytta och bosätta sig var de vill. Hoppas att det gick att läsa!

 

Må gott!

Efter att ha fått en fråga från min gode vän Oscar (rekommenderar varmt hans blogg) hur pengars omloppstid har förändrats under tid så insåg jag att jag inte hade någon koll på det alls, så jag var tvungen att se hur det har sett ut för Sveriges del. Jag hittade tyvärr inte några officiella siffror tyvärr. Däremot så går det att uppskatta hur omloppshastigheten har utvecklat sig genom att transformera formeln MV=PQ (som vanligt är M = penningmängden, V = pengarnas omloppshastighet, P = prisnivån i ekonomin och Q = kvantiteten varor och tjänster ), det följer av formeln att V=PQ/M. Det jag gjorde för att få ett ungefärligt mått på variabeln V är att ta prisnivån (inflationsindex ifrån SCB) multiplicerat med BNP i fasta priser (också ifrån SCB, hittade tyvärr endast ifrån 1950) dividerat med M3 (fram till 2006 är siffrorna ifrån Riksbanken och de sista tre åren är ifrån SCB). Värt att notera är att definitionen av M3 har förändrats så sent som 1996. Jag valde att använda mig av M3 som mått på penningmängden av den anledningen att Cornucopia använde sig av M3 som mått (för att vara lite konsekvent). Nu är det tyvärr så att BNP inte är ett riktigt bra mått att använda sig utav då det exkluderar all produktion som inte är klar (även fast det heter bruttonationalprodukt så är det ett nettokoncept), alltså alla varor och tjänster som håller på att produceras räknas inte med. Då jag inte riktigt känner att jag har ork just nu att ge mig in i ett megaprojekt att ta reda på hela produktionsstrukturens utseende så får detta duga som ett ungefärligt mått, det används i alla fall av Norges centralband så då duger det säker här också. Hur som så indexerade jag talen och fick fram denna kurva.

 

Diagram 1

 

Så nu när jag har fått fram ett mått på V så kan jag ju lika gärna ta och försöka se om börsen har gått upp eller inte, har jag kritiserat Cornucopia så kan jag ju lika gärna försöka korrigera för dennes misstag. Först och främst så tänkte jag visa två diagram över hur börsen (AFGX generalindex, nedan kallat AFGX index alternativt B) ser ut efter att ha rensat för prisökningar (vid fasta priser), den ena är för perioden 1901-2009 (diagram 2) och den andra är ifrån 1950-2006 (diagram 3). Denna utveckling är det som Cornucopia menar inte är någon rimlig beskrivning av de verkliga förhållandena för börsens utveckling under de senaste lite dryga 100 åren.

 

Diagram 2

 

Diagram 3

 

Jag har sedan försökt att replikera Cornucopias beräkningar så bra jag har kunnat, med undantag för data för 2009 för AFGX indexet där jag använder mig av sista handelsdag det året där Cornucopia använde sig av data från den 21 augusti. För övrigt så är all data inhämtat ifrån samma källor som Cornucopia redovisar (vågar dock inte säga att jag har hämtat data ifrån samma URL men det är från samma grundkälla då Cornucopia inte redovisar med direkta hänvisningar). Nedan visas det diagram där AFGX indexet har korrigerats för förändringar i M3 (vilket i praktiken behandlar penningmängden som konstant) vilket ger en liknande utveckling som den graf som presenteras hos Cornucopia:

 

Diagram 4

 

Efter en del diskussion så gjorde Cornucopia en korrigering (som denne inte publicerade) och tillät M3 att fluktuera i enlighet med BNP utvecklingen. För att göra detta så krävs det att jag ska korrigera för den relativa förändringen mellan BNP och M3, eller för att uttrycka det med en formel så är det förändringar i kvoten M/Q som ska rensas bort (kvoten M/Q ska behandlas som en konstant). I diagrammet nedan så presenteras utvecklingen för perioden 1950-2009 (hade tyvärr inte tillgång till data före 1950) där den blåa linjen är utan hänsyn tagen till förändringar i BNP och den röda där hänsyn är tagen till BNP:

 

Diagram 5

 

Då jag i ett tidigare inlägg kritiserat Cornucopia för att inte ta hänsyn till variabeln V (pengars omloppshastighet) så tänkte jag nu göra det. För att korrigera för detta så har jag använt mig av den data som presenteras i det tidigare diagrammet. Det jag nu vill göra är att hålla M och V konstanta samtidigt som jag ska tillåta för förändringar i Q, då det är M*V som ska hållas konstant samtidigt som M ska tillåtas att förändras i samma takt som Q så blir ekvationen sammantaget B/((M/Q)*V), där B är AFGX indexet. Utvecklingen för AFGX indexet efter korrigering för (M/Q)*V redovisas i diagrammet nedan:

 

Diagram 6

 

Om ni tittar en gång till på det diagram där AFGX indexet har korrigerats för prisförändringarna för 1950-2009 (diagram 3) så kommer ni se att diagram 6 och diagram 3 är farligt lika, faktum är att de är exakt på decimalen likadana.

 

Hur kommer sig detta? Svaren hittar ni i alla ekvationer som jag har presenterat. Först så behöver vi komma ihåg den första ekvationen som jag presenterade MV=PQ. Den sista korrigeringen som jag gjorde för att rensa för både förändringar i penningmängden (M) som skiljer sig från förändringar i BNP (Q) samtidigt som pengars omloppshastighet ska vara konstant (V är fixt) så får vi formeln (M/Q)*V, denna formel kan skrivas om till (M*V)/Q. Om vi tar ursprungsformeln MV=PQ och sätter P ensamt på höger sida (flyttar över Q till den vänstra sidan) så får vi fram att (M*V)/Q=P. Med andra ord så har jag gått varvet runt. Inte så komplicerat va?

 

Så för att sammanfatta det hela (och numera sluta skriva om Cornucopias inlägg om börsens förändringar under de senaste 100 åren) så har börsen gått upp under de senaste hundra åren (vilket kan ses i diagram 2), de eventuella korrigeringar som Cornucopia försökte göra har han inte gjort utan endast antagit att V är konstant (vilket den inte är, se diagram 1) utan att visa detta och när vi korrigerar för V så får vi fram P. Alltså det fungerar lika bra med att använda sig av något inflationsmått (hur dåliga de än må vara för att mäta prisnivån). Lösningen finns dock inte i att försöka använda sig av penningmängden, det ger samma resultat som att korrigera för inflationen direkt.

 

Hoppas att det var en någorlunda intressant läsning.

 

Må gott!

Det här med reglering har varit ett ämne som har stötts och blötts under lång tid, inte minst nu i finanskrisens spår. Många gånger så får jag känslan av att debattörerna inte riktigt har någon gemensam syn på vad en reglering är för något, de debatter jag har sett och läst på sistone har mer eller mindre kunnats reduceras till ”vi ska (eller inte ska) reglera för du är dum”. Detta återknyter lite till det jag skrev i ett tidigare inlägg om rationella val där jag vill mena att det är viktigt att klart definiera vad som menas med (i det här fallet) regleringar.

 

När det kommer till nationalekonomins värld så vågar jag påstå att det inte finns någon seriös person som på fullaste alvar inte vill ha regleringar på ett eller annat sätt, det finns säkert någon anarkist som menar att lagboken ska brännas men de är ganska få (har inte träffat på någon vare sig i text eller i person). För att på något sätt börja så skulle jag vilja skilja på regel och regel. Regler kan lite grovt delas in i två kategorier: den första är generella regler som gör det möjligt för människor att interagera så som men är fria från ett specifikt mål, den andra kategorin regler är detaljreglerande vilka syftar till att få ett specifikt utfall. När till exempel Fredrich von Hayek eller Milton Freidman framhäver att vi ska ha ett fritt oreglerat samhälle så syftar de på frihet från regler av den andra kategorin, de regler som har ett specifikt ändamål (ett specifikt syfte).

 

En generell regel är en regel som gäller alla individer i ett samhälle och tar inte hänsyn till någon specifik omständighet eller personlig egenskap (de gäller oavsett en individs ekonomisk ställning, släktskap, hudfärg, religion, bostadsort, kön, etc.). Det enda syftet som dessa regler har är att underlätta för oss människor att leva tillsammans. Ett exempel på en sådan regel är att vi i Sverige har högertrafik, att vi har högertrafik diskriminerar inte någon utan gör det helt enkelt lättare för oss att ta oss från punkt A till B utan att bli påkörd. Dessa regler utgår vi ofta ifrån i vardagen för att hantera den osäkerhet som finns när vi träffar en annan person, med andra ord normer. När John Rawls diskuterar ”okunnighetens slöja” så syftar han på att etablera just sådana generella regler som alla kan acceptera och inte går emot någons intressen specifikt.

 

De regler som detaljregler här tvärtemot de generella reglerna ett specifikt syfte och försöker påverka mänskligt handlande, till exempel att en butikssäljare måste säga hej till alla sina kunder för att få ökad försäljning. Dessa regler skiljer på människor av en eller annan orsak och avgränsar handlingsutrymmet för en individ. Dessa regler är inte generella i den bemärkelsen som för de generella utan har en ojämn ”påtryckningsgrad” där vissa individer/organisationer lämnas orörda av regeln (eller kanske till och med tjänar på den) och andra påverkas och måste anpassa sig till reglerna. Dessa regler är tydligast i organisationer, det är där som de för det mesta existerar, men de finns även exempel på lagar som faller under denna kategori. Ett sådant exempel är den så kallade ”Pumplagen” som lagstadgar att alla bensinstationer måste erbjuda ett miljövänligt alternativ (så som etanol eller biogas). Även fast den kan verka generell (det gäller ju alla mackar) så är den inte det, denna lag stiftades för att försäljningen av miljöbilar skulle öka (ett specifikt syfte) och det gör det omöjligt för små bensinstationer att verka men lämnar stora bensinbolag orörda (Statoil, OKQ8, Prem, etc.). ”Pumplagen” snedvrider även den relativa fördelningen av bränsle då det är betydligt billigare att omvandla en befintlig pump så att den klarar etanol men det krävs en helt ny tank för att installera till exempel biogas, vilket inte nödvändigtvis behöver vara vad konsumenterna skulle ha valt om lagen inte fanns.

 

Ibland så framförs dessa två typer av regler som begränsande regler (detaljreglerande) och obegränsade regler (de generella), personligen så tycker jag att dessa ord inte är så bra beskrivning av vad det handlar om då alla regler i någon form är begränsande utan jag föredra i sådana fall orden generella och detalj / komnado regler. Så för att återknyta lite till det jag inledde detta inlägg med så är det inte generella regler som är kontroversiella i någon mening (det krävs att vi har regler för att organisera ett samhälle) utan det är detaljregleringar som diskuteras, detta har jag en känsla av glöms bort ibland i debatten vilket mer eller mindre leder till diskussioner om vi ska ha en lagbok eller inte.

 

Personligen så skulle jag argumentera för att detaljregleringar inte ska finnas i lagboken, de hör hemma i organisationer och är inte till för att organisera ett samhälle. Detta dels på grund av Hayeks kunskapsproblem, vi vet inte alla konsekvenser av vårt handlande och därmed införandet av en detaljregel, och dels på grund av att alla framgångsrika tidsperioder där länder har kunnat resa sig ur fattigdom har karakteriserats av en avsaknad av just detaljregleringar i lagboken.

 

Hoppas att det gick att läsa.

 

Må gott och Glad Påsk!

Har nu skrivit en del på min uppsats, måste säga att även fast jag har stött på en hel del som ses som vardagsmat och självklara så har det givit i alla fall mig väldigt mycket att faktiskt gå tillbaka till grunderna. Något som är direkt länkat till värden är priser och pristeorier, maginaliserna till exempel menar att det marknadspris som etableras är lika med marknadsvärdet av en vara. Det jag tänkte skriva om idag handlar just om detta, den marginalistiska synen (och alla nationalekonomiska skolor som har sin grund i den marginalistiska revolutionen) på prisbildning. Jag utgår ifrån Eugen Böhm-Bawerk som får agera som representant i detta fall för marginalisterna.

Såg att jag behöver förtydliga en sak i mitt tidigare inlägg, mer specifikt om den delen som handlar om variabeln V i formeln MV=PQ. När Cornucopia utgår ifrån penningmängden så mäter detta variabeln M (antalet pengar i ekonomin), för att ta hänsyn till reala uppgångar (ej nominella förändringar) i produktiviteten så tillåter Cornucopia M att öka i samma takt som Q (med andra ord ΔM=ΔQ). Detta leder i sin tur att det enda som kan påverka prisnivån (P) är pengarnas omloppshastighet (V), för att förhållandet MV=PQ ska bibehållas och M och Q samvarierar så leder det till att V=P. Prisnivån i ekonomin blir därmed beroende på pengarnas omloppstid. Det som Cornucopia gör är att anta att variabeln V är konstant över tid utan att visa på att den faktiskt är det, detta antagande skulle jag vilja mena är orimligt. Det går säkert att korregera för detta (kommer dock inte på något nu på rak arm) men vad jag kan se så har inte Cornucopia försökt att göra detta i sina beräkningar.

 

Hoppas att det blir lite tydligare nu.

 

Må gott!

Fick för en stund sedan ett samtal från min gode vän Oscar, ska inte gå in så mycket på samtalet men det fick mig att börja tänka på ett gamalt inlägg som jag skrev som ett svar på ett inlägg som publicerades på Cornucopia. Det inlägget handlade om inflation och om börsen, Cornucopia ville bevisa att börsen inte har gått upp de senaste hundra åren med ett antal underliggande premisser som jag skulle vilja påstå är lite tveksamma. Då jag för tillfället inte har så mycket bättre för mig (ska upp och jobba imorgon och orkar inte skriva på mitt papper) så tänkte jag punkta upp dessa.

 

Först så bjuds det på en liten kort resumé av vad inlägget på bloggen Cornucopia handlar om. Det författaren har gjort i inlägget är att ta börsen (OMXPI?) och sedan justerat detta från ökningen i penningmängden (M3). Det som framsälls då är en kurva över börsens utveckling givet en konstant penningmängd. Den kurva som framställdes var förhållandevis platt med två kraftigt avvikande toppar i början av 1900-talet (1920-talets stora uppgångar) och en i slutet av tidsperioden (med topp under it-bubblan). Den flacka utvecklingen tar Cornucopia som ett bevis på att börsen i princip inte har gått upp under de senaste hundra åren. Det som Cornucopia i praktiken har gjort är att sätta penningmängden som en konstant för att på så sätt se hur börsen har utvecklat sig under det senaste hundra åren.

 

Det första ganska uppenbara antagandet som Cournucopia gör är att penningmängden går att mäta (och framförallt att M3 är ett rimligt mått), detta är först och främst högst tveksamt att anta till en början. Detta är något som monetäristerna med Milton Freedman i spetsen har fått ta mycket kritik för av bland andra Fredrich von Hayek. Vi vet helt enkelt inte vad penningmängden är för något och vad det är som påverkar denna. Men för diskussionens skulle så antar jag att M3 är ett rimligt mått på penningmängden och att den är fult ut estimerbar.

 

Det jag skrev om i mitt tidigare inlägg om detta rörde det faktum att penningmängden behandlas som en konstant vilket borde leda till en negativ prisutveckling. Kortfattat så kan sambandet mellan prisnivån och penningmängden beskrivas med formeln MV=PQ, där MV är antalet pengar i ekonomin multiplicerat med pengarnas omloppstid och PQ är prisnivån på varorna i ekonomin multiplicerat med kvantiteten varor i ekonomin. Det jag bör påpeka här är att det finns en mängd utvecklingar av denna ekvation så som Milton Friedman f(M)=PQ men de olika varianterna har mindre betydelse för denna diskussion. När MV är en konstant så måste prisnivån minska om kvantiteten varor ökar, med andra ord så kommer priserna minska när produktiviteten ökar. För en mer utförlig diskussion om detta så hänvisar jag till mitt ursprungliga inlägg. I senare inlägg har Cornucopia skrivit att han tar hänsyn till BNP ökningarna, vilket påpekades i en kommentar till det ursprungliga inlägget. Det som Cornucopia därmed gör efter korregering till BNP är att öka M i proportion till Q.

 

Det som Cornucopia dock antar, även när denne tar hänsyn till BNP, är att variabeln V som en konstant. Om okningen i M är lika med ökningen i Q och V är en konstant så leder det till antagandet att pengar används i samma omfattning nu i dag som de gjorde för hundra år sedan, pengar byter ägare med samma hastighet idag som de gjorde 1907. Även fast vi har en konstant fysisk mängd pengar så kan pengarnas omloppstid även påverka prisnivån, saktar den in (V minskar) så betyder det mer eller mindre att det finns en mindre tillgång på pengar i ekonomin. När Cornucopia låter M öka i samma grad som Q (ΔM=ΔQ) och när V är konstant så ska prisnivån vara konstant, endast relativprisförändringar ska synas.

 

Detta antagande skulle jag dock vilja påstå inte är rimligt, en specifik krona används inte i transaktioner konstant över tid. För att V ska kunna vara konstant så krävs det att en specifik krona till exempel använd en gång om dagen i olika transaktioner. Många saker kan påverka variabeln V så som ett ökat sparande eller handelsrestriktioner, till exempel kan ett ökat sparande leda till att mer pengar blir liggande på bankkonton och därigenom så finns det mindre tillgång till pengar för handel vilket får till följd av att prisnivån minskar (det finns mindre pengar i ekonomin). Låt oss anta att sparandet ökar och V minskar, Riksbanken ser detta och vill hålla prisnivån på en konstant nivå (P ska vara konstant) och ökar penningmängden mer än produktiviteten (M ökar mer än Q). Denna reaktion på en minskning i V syns i Cornucopias uträkningar som att M ökar mer än Q vilket leder till en minskning i P, trots att det är V som har minskat. Det finns inte något som Cornucopia redovisar (inte som jag kan se i alla fall) som skiljer på en förändring i V mot en förändring i P, går det inte att skilja V ifrån P går det inte heller att säga något om den generella prisnivån. Den nedgång i börsen som Cornucopia visar på under åren med Bretton-Woods systemet kan bero på just en sådan omständighet, som en konsekvens av Bretton-Woods så infördes även omfattande restriktioner framförallt mellan länder när det kommer till bland annat finansiella transaktioner men även omfattande reservkrav för bankerna infördes.

 

En annan premiss som ligger i Cornucopias senare uträkningar där även BNP tas hänsyn till (kanske inte den mest grundläggande) är att M alltid är i perfekt jämvikt i förhållande till Q, penningmängden förändrar sig i perfekt symbios i förhållande till BNP. Detta är inte heller särkilt rimligt att anta, framförallt då vi under denna tidsperiod har gått ifrån att ha en guldstandard till att ha en Fiat baserat penningsystem (på senare tid har vi även gått mot ett system med så kallade ”tender money” där det inte finns någon fysisk enhet bakom pengarna).

 

Det sista antagandet som jag kommer ta upp här är att det finns en direkt relation mellan prisnivån och penningmängden, det gör det inte. Även om vi accepterar att det finns en relation mellan penningmängden och prisnivån så behöver inte en ökning i penningmängden med en procent per automatik leda till en ökning i prisnivån med en procentenhet, även fast vi accepterar till exempel Milton Friedmans f(M)=PQ så är inte prisnivån innevarande år given av penningmängden innevarande år. Det finns inte något perfekt samband mellan prisnivå (inflation/deflation) och penningmängd, även om penningmängden påverkar prisnivån så är det penningmängden i förhållande till ett flertal andra faktorer som påverkar den faktiska prisnivån (alltså att en vara kostar specifikt 10 kronor). Penningmängden kan till exempel påverka prisnivån med en fördröjning på ett par års sikt, Riksbanken ser till exempel på två års sikt men även Riksbanken själva menar att detta är en osäker horisont på prisnivåns utfall.

 

Det som jag tror att Cornucopia har försökt att ta hänsyn till är att relativprisförändringar inte är inflation, bara för att datorer relativ övriga varor blir dyrare så betyder det inte att det är inflation. Detta är något som till exempel de traditionella KPI måttet inte tar hänsyn till utan KPI likställer alla typer av prisförändringar, för de som följde riksbankens höjningar under våren 2008 så var det en diskussion om att KPI överskattade inflationen till följd av att energikostnaderna blev allt högre vilket endast var relativprisförändringar och inte någon inflation. Att se till penningmängden är dock inte någon bättre väg att gå, penningmängden är inte prisnivån utan just penningmängden.

 

Hoppas att det gick att ta sig igenom.

 

Må gott!

Nu har jag inte skrivit något på bra länge, beror på många anledningar men kortfattat kan jag säga att jag inte har haft tid eller ork. Hamnade i en intressant diskussion för ett par dagar sedan om människors val, om det kan vara rationella eller inte. Det här med rationella val är något som i alla fall i de kretsar jag rör mig i väldigt väldiskuterat på ett eller annat sätt (indirekta eller direkta diskussioner), vad som utgör en rationell handling är kanske det som är känsligast. Detta har jag skrivit om tidigare men tänkte ta upp detta igen. Innan jag går in på det hela så tåls det att säga att en rationell handling är en handling som följer av en logisk slutsats, givet premiss A och B så kommer slutsats C och handling D. För att en handling ska vara irrationell så krävs det att handlingen inte följer av en logisk slutsats, alltså givet premiss A och B så kommer slutsats C och handling E (som skiljer sig från handling D).

 

Jag skulle vilja mena att alla handlingar och val vi gör är fult ut rationella. När vi gör ett val så väljer vi det för att det känns bra för oss, av vilken anledning det en må vara så väljer vi att gör en handling eller ett val för att handlingen/valet i alla fall inte försämrar ens situation (eller att vi åtminstone inte tror att det inte kommer att försämra ens situation). Om vi skulle acceptera att vi gör irrationella handlingar så kommer vi att få ganska konstiga konsekvenser, vi skulle i sådana fall handla precis emot vad vi vill göra. Går det att tänka sig att om jag skulle vilja gå ut på en promenad och njuta av solen en vacker vårdag, och jag har inget annat att göra eller ta hänsyn till, vilket jag ser som för tillfället det bästa jag kan göra med min tid för att sedan välja att sitta inne? Jag skulle vilja svara nej på den frågan, självklart kommer jag att ta en promenad i vårsolen om jag inte har något annat som jag mer brådskande behöver göra.

 

De premisserna som vi väljer att handla på behöver inte vara kända för omgivningen men de finns där, även om någon skulle ”lura sig själv” av en eller annan anledning så är även det en premiss för slutsatsen. För att acceptera att någon inte ska kunna fatta rationella beslut så krävs det att denne inte har förmåga att tänka logiskt, att denne inte kan känna eller tänka själv. Det är inte heller givet vem det är som i sådana fall kan tänka logiskt eller inte, jag är i alla fall inte beredd att acceptera att någon annan ska tala om för mig vad jag kan och inte kan göra bara för att jag på något sätt i princip ska bli omyndighetsförklarad. Ett barn måhända ha mindre information i jämförelse med en vuxen vid ett givet tillfälle men det säger inte att barnet inte kan tänka logiskt och systematiskt, barnet kanske inte kan artikulera sina premisser men tankegången behöver inte vara sämre i jämförelse med en vuxen.

 

Följt av detta, att alla handlingar är rationella, så går det inte heller att prata om irrationella handlingar. Det går endast att prata om irrationella handlingar om en uppsättning premisser ställs upp som konstituerar en på förhand givet handlande, så som i fallet med ”Economic man”. Om ”Economic man” antagandet accepteras så går det att tala om irrationella handlingar i bemärkelsen handlingar som inte överrensstämmer med ”Economic man”. Jag vill dock påpeka att det är viktigt att vara tydlig med detta, annars finns det en risk för att man själv inte förstå vad en rationell handling innebär.

 

Hoppas att det inte vart allt för rörigt (kanske inte det mest välskrivna inlägget från min sida).

 

Må gott!