Den evolutionära ekonomin

Ber om ursäkt för att jag inte har skrivit något på ett bra tag, har haft fult upp med allt ifrån jobb till plugg. Dagens ämne handlar om Eugen Böhm-Bawerks värdeteori som han presenterar i hans bok ”The Positive Theory of Capital”. Mycket av det kommer ni antagligen känna igen, det är i stort sett den värdeteori som de flesta nationalekonomer utgår ifrån. Det är inte hela värdeteorin som jag presenterar utan det är den första delen som handlar om subjektiva värden, resten kommer senare. Tänkte för en gång skull be ni som läser om lite hjälp, skulle vara jätte tacksam om ni ser några konstigheter i resonemangen eller om något behöver förtydligas (alla åsikter är varmt välkomna).

För att ha någon slags utgångspunk så anta att vi har två individer, vilket vi kan benämn som Erik och Johan, som båda har tillgång till och möjlighet att producera varor som inte den andra har tillgång till eller möjlighet att producera, låt säga att Erik har tillgång till varor av klassen α och Johan har tillgång till varor av klassen β. Varor av klasserna α och β är skilda i fråga om användning och de är begränsade i tillgång, även fast Erik och Johan har möjlighet att producera α och β så har de inte möjlighet att producera ett tillräkligt stort antal så att de båda har ett överflöd av α och β. Om dessa individer ska ge sig in i en handelssituation hur avgörs då värdet på de varor som de ska byta?

Böhm- Bawerk vill skilja på vad han menar är subjektiva värden och objektiva värden. Objektiva värden är värden som ligger i en varans fysiska eller tekniska förmåga, så som värmen som kan produceras från en vedbrasa eller bröds förmåga att mätta hunger. Subjektiva värden är de värde som en enskild individ får ifrån i form av nytta ifrån att använda sig av ett speciellt föremål, det välbefinnande som individen får av att tända en vedbrasa eller att äta brödet i en given situation. Objektiva värden menar Böhm Bawerk inte har någon relevans när det kommer till ekonomiska analyser då de subjektiva värdena avgör om två individer (i vårt fall Johan och Erik) kommer att välja att byta med varandra, om Erik och Johan inte kan få ut någon ökad nytta av att få tillgång till den andres varor och samtidigt minska sin tillgång till de varor som de redan äger så kommer de inte heller att byta varor med varandra.

En vara kan ha en förmåga att vara användbar men det är, enligt Böhm-Bawerk, inte liksällt med att en vara har ett värde. Värdet uppstår i det ögonblick som varan blir begränsad i omfattning och inte räcker till att tänka den totala efterfrågan på potentiellt välbefinnande som varan kan ge. Om en individ enbart behöver, och enbart har förmåga att utnyttja, ett kilo bröd om dagen så kommer ytterligare ett kilo bröd (som inte kunna utnyttjas eller användas av individen) inte få någon betydelse för individen och därigenom blir det extra kilot bröd värdelöst. Om vi har en bägare som ställs under en öppen kran och bägaren börjar fylls med vatten så kommer vattnet att rinna över när bägaren är full, vattnet kommer ha ett värde så länge som bägaren inte är full men det vatten som rinner över bägaren kommer inte att ha något värde. Om tillgången på en vara är konstant högre eller precis lika med det totala Behovet av tillfredställande som kommer utan varan så kommer det inte varan att ha något värde. Detta gäller även sådana varor som är nödvändiga för att en människa ska överleva så som luft och vatten, om en källa med vatten som ligger i mitten av en by ger ifrån sig mer vatten än vad som hämtas ifrån den varje dag av by invånarna så kommer vatten inte att få något värde för invånarna. Om en person skulle uppleva en brist på en vara, till exempel vatten, så kommer varan att få ett värde. Om en individ går på en vandring med en begränsad tillgång till vatten, tillgången på vatten är inte lika eller större med individens behov av tillfredställelse, så kommer det vatten som individen har tillgång till att få ett värde. Vattnet kommer för individen att bli bristfällig och individen kommer lägga större vikt vid att få behålla och släcka sin törst med vattnet och därigenom kommer individen vilja ha något i utbyte för att ge upp en del av sina vattentillgångar.

Johan och Erik, som inte har tillgång till samma klasser av varor (α och β), kommer därigenom att värdesätta varorna olika i den mån som de önskar att ha en vara som de inte har tillgång till. Om Johan har, eller har möjlighet att producera, något som Erik inte har tillgång till men som Erik skulle vilja ha för att tillfredställa ett behov så kommer Erik tillskriva ett värde till varorna. Om Johan skulle ha en större tillgång till klassen varor än vad han skulle behöva så skulle dessa vara värdelösa för Johan. Johan skulle då vara villig att avstå från de överskott som han av klassen av varor i fråga. Det samma gäller omvänt för Erik som har tillgång till α som inte är tillgängliga för Johan.

En varas förmåga att tillfredställa ett konkret begär, antigen genom till exempel en direkt tillfredställelse av vällbefinnande eller genom till exempel en avsaknad av lidande som inte hade uppstått utan varan, och dess relativa tillgång i förhållande till den enskilda individen avgör dess relativa värde i en given situation. Nivån på värdet av en vara för en enskild individ är beroende hur mycket individen vill ha just den varan, värdet på en vara beror på vad den enskilda individen värdesätter varan i situationen. Värdet i en vara utgörs av dess förmåga att tillfredställa ett specifikt behov, desto större behov desto större värde. Om en individ svälter och därigenom upplever en kraftig hunger känsla så kommer en brödbit att ha ett stort värde för individen, det konkreta behovet att stilla hungern som brödbiten kan ge upphov till kommer ge brödbiten ett högt värde för individen. Om samma individ istället precis skulle ha ätigt ett stort mål mat och inte har någon hungerkänsla så skulle samma brödbit inte betinga något större värde för individen. Värdet för olika varor och dess rangordning beror på den enskilda individen och dennes behov att tillfredställa specifika begär. En individ som har flera olika begär som kan tillfredställs med flera olika varor men som har begränsade resurser för att tillfredställa begären (till exempel i form av tid att införskaffa de varor som kan tillfredställa begären) kommer att tillfredställa de begär som är mest akuta, till exempel som hunger om individen svälter. Begären rangordnas där de begär som är minst tillfredsställda kommer att rangordnas högre än de begär som inte är lika akuta, de varor som kan tillfredställa de mest akuta begären kommer att betinga ett högre värde för individen då de varorna mer akut behövs för individen.

Om Johan skulle uppleva ett stort behov som enbart kan bli tillfredställt genom varor av klassen α och samtidigt inte har några stora begär som kan tillfredställas genom varor av klassen β så kommer Johan att vara beredd att ge upp relativt stora mängder β till förmån för att få tillgång till α. Om β är relativ α mindre värda för Johan så kommer Johan att var beredd att ge bort större kvantiteter β relativt den kvantitet α han får. Omvänt i fallet för Erik, om Erik har begär som kan tillfredställas av β och de begär som kan tillfredställas av α är relativt mindre akuta så kommer han att vara bered att byta bort relativt stora kvantiteter β för att få tillgång till α.

Hoppas att det i alla fall var lite intressant och inte allt för svårläst.

Må gott!

Har läst alldeles för mycket på sistone, känns lite som att det börjar gå till överdrift när jag utan problem kan citera ur stora verk i tid och otid eller börjar applicera värdeteorier på debatten om fildelning P. Men lite fastnar hoppas jag, annars skulle jag inte ha något att skriva om här ;).

Fick en fråga från en läsare vid namn Ann om hur jag ser på att regeringen är med på nyemissionerna i SAS. Kul med frågor som har en mer praktisk karaktär, jag är mer inne på att diskutera teori och glömmer ibland bort de praktiska tillämpningarna. Men innan jag börjar svara på frågan så vill jag först säga att jag har en fast övertygelse att stater inte ska äga och driva företag. Jag anser att på marknaden ska marknadsaktörer agera och inom politiken ska politiker verka. Jag vill inte att individer i egenskap av politiker ska agera som marknadsaktörer, att en individ kan vara både marknadsaktör och politiker har jag inga problem med (en riksdagsledamot får äga ett företag) men jag anser inte att det är okej att en politiker är marknadsaktör (till exempel att staten äger bolag). Det är en intressant fråga i sig men för tillfället får ni nöja er med detta så får jag förklara mer sedan om min syn på detta.

SAS upplever just nu (som de flesta nog redan vet som följer ekonomisidorna) inte direkt några happy days, de har haft problem under ett flertal år och det har resulterat i att SAS ett flertal gånger har begärt in pengar genom nyemissioner. Svenska, Danska och Norska staten var med och bildade SAS och har sedan dess haft var sin ägarandel i SAS. Det är inte heller någon hemlighet att den svenska staten kommer att sälja sin andel, det är inte en fråga om aktierna kommer att säljas utan när.

Så nu till själva frågan, vad anser jag om att den svenska staten deltar i SAS nyemission? Jag anser att det faktiskt inte är något större moraliskt fel att den svenska staten går in med mer pengar i SAS. Staten har redan ett ägande i SAS och därigenom så vill de (som alla aktieägare) ha en bra förräntning på sitt insatta kapital, om de anser att för att få en bra avkastning på pengarna så krävs det ett tillfälligt kapitaltillskott så ska de självklart gå in med mer pengar. Inte en så konstig tanke hoppas jag och ser det som ganska rimligt att kunna kräva av politikerna att de bolag som de ändå har investerat i (vilket jag anser att de inte borde ha investerat i) ska ge en så bra avkastning som möjligt. Med andra ord så anser jag att politikerna i det här fallet ska vara så affärsmässiga som en marknadsaktör bör vara. Men kom ihåg att jag inte anser politiker inte ska agera som marknadsaktörer men nu äger dock den svenska staten aktier i SAS vilket gör att det enda rimliga kravet som går att ställa är att de ska sälja (vilket kommer att göras) och innan de har sålt så ska politikerna agera på ett sådant sätt att de inte förstör de värde som finns i aktierna.

Hur kan jag då påstå att den svenska staten inte ska gå in i SAAB men att de ska gå in med pengar till SAS? Det gör jag av den enkla anledningen att då SAAB var ett konkursbo med GM som ägare så skulle pengarna mer eller mindre gå förlorade direkt och det finns inga garantier att det kommer att gå bra för SAAB i framtiden samtidigt som den svenska staten inte har något ägande i SAAB. När det kommer till SAS så äger staten aktier i bolaget och det är i jämförelse med SAAB Automobile är ett bra mycket bättre skött bolag, det finns en chans att pengarna kommer att förränta sig. Dessutom så är det inte så smart att (möjligtvis) försämra läget för SAS när staten är i full färd med att sälja sin andel, med en ägarandel på 21,1 % så har det betydelse om den svenska staten går med i en nyemission eller inte.

Hoppas att det svarade på den inledande frågan, vart inte så långt men hoppas att det lite generellt gick fram hur mina tankegångar går.

Föresten, ni har ätigt en semla idag va? :P

Må gott!

Nu har jag inte skrivit på allt för länge, har inte direkt haft tid att skriva något. Tyvärr så har jag inte mycket tid för att skriva nu heller, har börjat på ett inlägg om varför de så kallade PIGS (Portugal, Irland, Grekland och Spanien) länderna har de problem som de har men de får vänta ett tag till. Tänkte i alla fall lägga upp en del youtube klipp som jag anser passar ganska bra för denna blogg.

Som ni säkert vid det här laget har förstått så är det klipp från en intervju med F A Hayek, en av de riktigt stora namnen inom nationalekonomin. I klippet där Hayek pratar om socialism presenterar han de argument som på det stora hela sågar den ”gamla” typen av socialism så till den milda grad att det har tagit årtionden för socialisterna att kunna hämta sig.

Hoppas att ni tycker klippen är lika intressanta som jag tycker att de är.

Må gott!

Nu har jag inte skrivit på ett tag. Sitter för närvarande med min uppsats, känner att jag har valt ett ämne som jag verkligen vill skriva om men att det inte var det lättaste ämnet jag kunde ha valt. Har för närvarande ungefär 8-10 böcker som jag måste ta mig igenom för att överhuvudtaget kunna skriva något som är intressant, men ska inte klaga då jag vet att det är många som utgår ifrån fler böker än vad jag gör. Men tänkte att jag kunde skriva något om varför jag anser att det här med värden är intressant.

Det här med värden är inte så lätt när man börjar fundera på det. Vad är ett värde? Vad är en vara värd? Vad är det som utgör värdet för ett ting? När uppstår ett värde? Dessa frågor kanske inte ser så avancerade ut men de är mycket centrala för nationalekonomin. De nationalekonomiska skolor som har formats under historiens gång (skulle jag vilja mena) är alla formade runt ett sätt att se på värde, basen för en nationalekonomisk skola ligger i den syn på värde och argumentationen för hur samhället bör utformas formas därav kring synen på värde. Även en av de stora svenska nationalekonomerna Knut Wiksell skrev i sin text från 1896 ”Value, Capital and Rent” att varje ny skola kommer med ett nytt sätt att se på värde och därifrån härleder den specifika skolans karaktär. Frågan ”vad är det som utgör värdet på en vara?” blir därmed den första frågan som en nationalekonom bör fråga sig innan han/hon formar ett argument, den första premissen i ett nationalekonomiskt argument är alltid på ett eller annat sätt kopplat till synen på värde.

En konsekvens av detta är att det går att studera en nationalekonomisk skola utifrån deras sätt att se på värde. Om en nationalekonomisk skolas karaktär beror på synen på värde och deras argument beror på synen på värde så går det att analysera skolans grundares värdeteori för att på så sätt kunna se vad det är som skiljer den speciella skolan ifrån andra skolor.

Adam Smith i hans bok Wealt of Nations börjar med att skriva om arbetsfördelning för att sedan i direkt anknytning till detta skriva om varors värde och vad som utgör ett värde. Även Marx börjar med att skriva om vad det är som utgör värdet i varor, i hela första delen av Marx stora verk Kapitalet så ägnar han åt att klargöra hans syn på vad det är som utgör värdet i en vara och vad det är som driver handel. Även de som vi kallar för Marginalisterna ägnade stor tid åt att diskutera värden i varor där bland andra Carl Menger utvecklade det som vi kallar för marginalnytta som det grundläggande i synen på värde (se till exempel hans bok "Principles of Economics"), dessa tankar fördes sedan vidare av till exempel Eugen von Böhm-Bawerk i hans text "The Ultimate Standard of Value" och hans bok "The Positive Theory of Capital".

Värdet, som jag utgår ifrån, på en vara kan vara intrinsikalt eller instrumentellt. Att en vara har ett intrinsikalt värde betyder att det finns ett underliggande värde i en vara oavsett observeraren, till exempel priset på en vara kan men behöver inte vara lika med varans värde. Att en vara har ett instrumentellt värde innebär att varans värde mer eller mindre uppstår i situationen och inte är på förhand given som vid ett intrinsikalt värde, priset i detta fall kommer alltid att vara lika med varans värde.

Många frågor har ställts genom historien om hur vi ska se på samhället och vad som är ett rättvist samhälle bland dessa finns: Hur ska vi skapa största möjliga värde i samhället? Hur ska vi organisera produktionsmedlen så att vi uppnår detta? Hur ska vi fördela resurserna på ett effektivt sätt? Dessa frågor är som ni kan se direkt kopplade till värde som sådant och hur vi ska ser på värde kan utantvekan få konsekvenser för hur vi svarar på frågorna. Om vi har ett intinsikalt värde (till exempel andelen arbetskraft i produktionen) på varor så kommer det också kunna gå att räkna ut det totala värdet på en vara redan innan den har producerats, givet att produktionsförhållandena är konstant. Detta kan senare få till konsekvens för hur vi ser på organiseringen av produktionsmedlen genom att till exempel peka på marknadens ojämnvikter för att motivera en planekonomi. Antar vi däremot att värdena är instrumentella så får det till konsekvens att värdet på en vara inte är förutsägbart och kan enbart observeras ex post. Detta kan leda till den slutsatsen att marknaden är just den bästa organisationen av samhället då till exempel konkurens kan ses som en upptäckarprocess där marknadsaktörerna försöker finna det korrekta värdet på en vara givet marknadsförhållandena.

Ett argument innehåller för det mesta flera antaganden, premisser, om verkligheten. Dessa premisser kan vara allt ifrån att vi människor är kalkylerande nyttomaximerare med perfekt information till att samhället har utvecklats utifrån spontana interaktioner mellan individer vilket har format en spontan ordning. Logiskt följt av detta så borde samma premisser ge samma slutsats. Många gånger så kan premisserna vara liknande mellan till exempel socialister och marknadsliberaler vilket bland annat framgick i den socialistiska kalkylerings debatten där socialisterna bland annat antog att vi är fult informerade och hela jämvikts resonemanget men nåde ändå en annan slutsats en den som till exempel den neoklassiska skolan gör även fast de har samma premisser om information och jämvikt. Detta skulle jag vilja påstå beror på den grundläggande skillnaden i synen på värde som skiljer som skiljer socialisterna och neoklassikerna vilket ger två olika slutsattsatser.

För att blogga till det hela lite så kan jag avsluta med att säga att så fort någon journalist, politiker eller för all del en bloggare uttalar sig om samhället eller vad vi bör göra när det kommer till ekonomin så kan ni alltid fråga er vad det är för syn på värde som denna person utgår ifrån och om ni i sådana fall håller med denne.

Hoppas att det inte vart allt för jobbig läsning.

Må gott!