Euron
Så då var jag tillbaka här igen, började faktiskt skriva ett inlägg om Zentgeist rörelsen där jag tänkte kritiskt granska deras ekonomiska tankar men märkte ganska snabbt att det var mer en vad jag orkar med ikväll – kan dock säga att de är utan tvivel kommunister och inget annat. Hur som så gick jag in på bloggen Cornucopia (jäklar vad jag hackar på det han skriver) och läste ett inlägg om Euron. Vart lite stött först och främst på hans sätt att se ned på andra; när han skriver att Lars Calmfors är en normalbegåvad idiot och samtidigt inte har förstått vad som skiljer mellan orden nominell och real så har jag svårt att tro att Cornucopia är speciellt mycket förståndigare än just en normalbegåvad idiot. Om ni läser hans inlägg och är införstådda med den reala växelkursen så förstår ni vad jag menar (skriv annars en kommentar så förklarar jag vad jag syftar på).
Det här med växelkurser är lite mer komplicerat en vad Cornucopia vill ge sken av. Det är inte så enkelt som att säga att har vi en fast växelkurs så måste lönerna anpassa sig istället för att den nominella växelkursen förändrar sig. Jag är en varm EMU förespråkare av den enkla anledningen att i kronor räknat så tjänar vi inte mycket på att ha en egen valuta mot att gå med i EMU samarbetet över en konjunkturcykel men vi har mycket att tjäna på att gå med politiskt. I stort sett så tjänar vi på att ha en egen valuta i lågkonjunkturer men vi förlorar på det i högkonjunkturer och dessa tar mer eller mindre ut varandra över tid. Men det är inte så roligt att skriva om (och dessutom så tror jag att just det ämnet är de som läser denna blogg ganska välförtrogna med, säg till annars så ska jag försöka reda ut det), det är däremot lite roligare att skriva om ”naturliga” valutaområden.
En region som har en liknande produktionsstruktur och är mer eller mindre sammanlänkande med varandra genom handel har en bra förutsättning att forma ett valutaområde, det är inte för intet att ett land brukar ha en egen valuta. Men gränsen går inte vid landsgränserna utan det är (skulle jag vilja säga) ganska rimligt att anta att länder handlar med varandra och därigenom blir beroende av varandra. Om det finns en relativt homogen produktionsstruktur så ökar sannolikheten att detta ska inträffa ganska dramatiskt. När länderna är förhållandevis tätt sammanlänkande så tenderar konjunkturcyklerna att sammanfalla ganska väl – men det kanske häftigaste är att de nominella växelkurserna tenderar att bli fasta till varandra oavsett om länderna formellt sätt har en flytande växelkurs. Det är en skillnad mellan de faktiska förhållandena (de facto) och mellan de juridiska förhållandena (de jure).
Så hur ser det ut mellan den svenska Kronan och Euron? Ja det är faktiskt mer sammanlänkande än vad det verkar i allmändebatten verkar ge sken av. Innan jag går in på lite siffror och diagram så måste det klarläggas att Sverige har en av IMF klassad helt fri växelkurs och inget annat, den svenska regeringen genom riksbanken eller annan institution kontrollerar inte den nominella växelkursen på något sätt. Diagrammet(går att förstora) nedan visas ett index jag har gjort utifrån Riksbankens officiella genomsnittliga månadskurser för perioden 1999-01 till 2009-12 i de nominella växelkurserna mellan den Schweiziska francen (CHF), Japanska Yenen (JPY), amerikanska dollarn (USD) och euron (EUR):
Som kan ses så tenderar CHF och EUR att ligga runt 100 medan USD och JPY har en större rörelser i sin relation till den svenska kronan (SEK), med undantag för perioden 2008-06 till 2009-12 där alla de studerade valutorna apprecierade mot den svenska kronan. Detta är inte så konstigt då det är en av fördelarna i en lågkonjunktur med att ha en flytande nominell växelkurs och desto större kris desto större rörelser. Hur som så är standardavvikelserna ungefär: CHF: 8, EUR: 6, JPY: 14, USD: 15. Standardavvikelsen för perioden 1999-01 till 2008-05 är ungefär: CHF: 5, EUR: 3, JPY: 14, USD: 16. Redan här så går det att se att det är mindre rörelser mellan EUR och CHF jämfört med JPY och USD. Men för säkerhets skull så presenteras nedan de procentuella skillnaderna från föregående månad (alla diagram går att förstora):
Även här så syns att den SEK inte har så stora variationer mot varken CHF eller EUR som den har mot USD eller JPY, CHF och EUR tenderar att ligga på under 2 % förändringar och JPY och USD ligger rund 4-5 %. Dessutom så har förändringarna en förmåga att mer eller mindre ta ut varandra för CHF och EUR, en uppgång följs av en ungefär lika stor nedgång. Förändringarna i USD och JPY har en tendens att ligga kvar på antingen positiv eller negativ förändringar under längre perioder vilket är likställt med att USD och JPY apprecierar eller deprecierar mot SEK. De genomsnittliga förändringarna mot valutorna är ungefär: CHF: 0,17 %, EUR: 0,11 %, JPY: 0,16 %, USD: -0,03 %. De genomsnittliga förändringarna för perioden 1999-01 till 2008-05 är ungefär CHF: 0,02 %, EUR: 0,03 %, JPY: -0,14 %, USD: -0,21 %. Standardavvikelserna för förändringarna i valutorna för hela perioden är ungefär: CHF: 1,73 %, EUR: 1,36 %, JPY: 3,31 %, USD: 2,86 %.
Så hur ska detta tolkas då? Nu är detta en ganska enkel analys och därmed inte så överdrivet tillförlitlig; men det går med en sådan här ganska enkel analys se ganska tydliga kopplingar mellan EUR-SEK-CHF och därmed kunna dra en slutsats att länderna är ganska beroende av varandra och därmed finns förutsättningar för Sverige att gå med i EMU. Jag skulle inte bli förvånad om EUR och SEK samvarierar i ganska stor utsträckning mot andra valutor.
Sverige bedriver en stor del av sin handel med EMU området, enligt WTO så utgörs ca 70 % av Sveriges import av EU 27 länderna som avsändare och ca 60 % av Sveriges export går till EU 27 länderna. Sverige är en del av den europeiska handeln och som konsekvens så blir vi mer beroende av Europa vilket leder till att SEK har en de facto peg mot EUR. Det skulle antagligen sammantaget inte hända så mycket om vi gick med i EMU av just denna anledning, vi i Sverige är nämligen redan de facto medlämmar i EMU även om vi inte är med de jure.
Må gott!
Visst det finns måhända vissa fördelar, inte minst politiskt och beslutsmässigt, med att vara ansluten till Euron, men...i praktiken...kommer den hårda kärnan i mellan europa alltid gå före i prioritet när det kommer till penningpolitiken.
Har tidigare varit starkt förespråkare till Euron, men helt bytt sida.
Jag tycker inte minst finanskrisen (oavsett kronförsvagning/devalvering i lågkonjunktur eller inte) är ett bra bevis på att:
- en mindre centralbank kan på ett bättre sätt utforma penningpoltiken utifrån lokala förutsättningar
- agerande (Kaupthing Bank, svensk verksamhet och Carnegie) hade väl knappast hanterats på ett så smidigt sätt utan en svensk riksbank, visst RB var inte involverad i Carnegie, men har kännedom över om eventuella konsekvenser som det svenska finansiella systemet vid ett haveri hos carnegie.
Inom euron kommer alltid det stora tunga ekonomierna i europa att gå först, det kommer alltid varas deras behov och förutsättningar som har företräde. Av naturliga skäl då dessa är avsevärt mycket mera tongivande än den i europasammanhang lokala svenska ekonomin. Vissa delar av europa skulle idag sannolikt behöve en ren nollränta och där råder sannolikt ett visst mått av deflation. Irland skulle sannolikt behöva såväl nollränta som rörlig växelkurs (som kunde ta ett visst mått av smällen) för att mildra effekterna av finanskrisen. Devalvering som försvar är naturligtvis ytterst tveksam strategi, men har i vissa fall fungerat, framförallt när devalveringen är marknadsdriven då den i dessa fall fungerar bättre än den klassiska statskontrollerade varianten a la svenskt åttiotalsrecept. Den svenska devalvering (och budgetsaneringen och strukturomvandlingen/rationaliseringen) under 90 talet har ju visat sig, med facit på hand, mycket framgångsrik.
Enligt mitt tycke är den svenska lite stela och ibland hårda varianten med budgettak och inflationsmål en framgångsrik strategi. Och även om ECB har inflationsmål så blir ju dessa svårligen välanpassade efter den svenska situationen. Eventuella fördelar som man kan uppnå genom att få ökad politisk påverkan tror jag är små. Sverig är för litet och perifiert för att någon ska bry sig på allvar.
Denna argumentation gäller, än mer, för Norge. Tänka sig en råvaruekonomi som gått för högtryck i många år (och snart gör det igen) i ett lågränteklimat....nu kommer inte detta att hända på många år för vilken uppsida kan världens rikaste land att gå med i en valutaunion med ett gäng måttligt framgångsrika västländer...
Till Stefan: Kul att du har hittat hit! Ännu roligare är det att du inte håller med mig! Min poäng med hela mitt inlägg är först och främst att Sveriges lokala förhållanden är Europas lokala förhållanden, vi är så pass integrerade i den europeiska ekonomin att den flytande växelkursen inte i praktiken är flytande utan är de facto fast. Detta betyder att de lokala förhållandena inte är så typiska till just Sverige utan de förhållanden Sverige upplever är europeiska, det är det som syns i växelkursen. Sverige är en del av den europeiska produktionsstrukturen och står inte utanför den, om Sverige är specialiserat mot till exempel IT-tjänster och Tyskland är specialiserad mot bilproduktion spelar alltså inte någon som helst roll i detta fall.
Lite kul att du tar upp Carnegie och Kaupthing, håller dock inte med om att Carnegie affären var särkligt snyggt skött men det är en annan historia. Dessa exempel skulle antagligen inte ha skötts på något annat sätt utan enbart ha haft en annan avsändare, med andra ord den myndighet som sköter just dessa frågor behöver inte vara Riksbanken utan det går absolut att sköta med en annan myndighet som avsändare.
Sen när du kommer till Irland, Grekland och Spanien så borde de inte ha gått med över huvud taget – deras startpunkt när de gick med i EMU skiljer sig nämligen markant från Sveriges och EMU ländernas förhållanden. Sverige är en industriell ekonomi som är i nivå med till exempel Tyskland och Frankrike men det är (och var) varken Irland, Grekland och Spanien vilket gör att de riskerar att hamna permanent efter övriga Europa, Spanien ska dock nämnas har absolut bättre förutsättningar än vad Irland och Grekland har. Det är en av anledningarna till att jag anser att till exempel Estland, Lettland, Litauen, Ungern etc. inte ska gå med i EMU samarbetet eller ha en fast växelkurs. Deras produktionsstrukturer skiljer sig så pass mycket från både den svenska och EMU området att det kan vara skadligt för deras ekonomier att gå med i EMU samarbetet. Detta gäller dock inte för Sverige, det är lite som att jämföra äpplen och päron.
Vist finns det en risk för att det sker så kallade asymmetriska chocker mellan till exempel Sverige och Tyskland men om det i praktiken är samma ekonomi som vi talar om, som jag vill framhäva ibland annat detta inlägg att det är, så minskar denna problematik. Det är i grund och botten samma ekonomi vi talar om och inte två autonoma ekonomier, skulle detta vara fallet så skulle växelkurserna bete sig på ett helt annat sätt, se till exempel på grafen över dollarn.
Må gott!
